Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9, 5 sept. 1936 - Ekman, Nils Gösta: Om idealismens otillräcklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456
Nils Gösta Ekman
Ett system kräver oavlåtlig kamp för sin tillvaro, och kampplatsen
är väsentligen och i sista hand de enskilda människornas eget inre
liv. Det moraliska sanningsproblemet blir nytt med varje ny
människa. Allt framstegsarbete, ali politisk strävan får därför inte bara
bli en organisationsfråga. Det måste i lika hög grad vara en
uppfostringsfråga.
De yttre formerna för mänsklig samlevnad är tidsbestämda och
förgängliga. Drömmen om ett slutgiltigt givet idealsamhälle är sannolikt
dödfödd. Men det väsentliga i idealsamhället är heller inte de
utvärtes formerna. Det väsentliga är att dess medborgare är goda
människor. Och den som en gång verkligen begrundat och fått sitt
samvete väckt av Bergspredikans krav, han kan aldrig av än så
durkdriven moralfilosofisk dialektik förledas att förneka den inifrån
sett entydiga innebörden i begreppet "en god människa".
Mycket av demokratins idealism ute i Europa var av allt att döma
av den anda, som jag här ovan försökt kritisera. Den var alltför
mycket vackra och ihåliga ord, utan förankring i karaktären och
livsföringen. Man vädjade till massan och framtiden och glömde
därvid, att massan består av enskilda individer och att framtiden någon
gång måste börja som ett nu. Det var en idealism, som visade vägen
men inte själv gick den.
Det finns ingenting som i så hög grad kan väcka ärlig ungdoms
heliga harm som denna dubbelhet mellan lära och liv hos en rörelses
ledare. Och ingen kritik är så obarmhärtigt nedgörande som moralisk
kritik. Det går inte inför ungdomen att vädja till åtskillnaden
mellan person och sak. Ungdomen dömer av riktig moralisk instinkt
saken med dess företrädare.
Om vår idealism bara är ett program för massorna och framtiden,
då är den otillräcklig. Om vi är övertygade om att världen skulle
förbättras, bara de yttre livsbetingelserna bleve rättvisare, är vi då
inför oss själva lika övertygade om att vi skulle bli bättre människor,
om våra egna förhållanden plötsligt förbättrades? Och det är ändå
här, som det väsentliga ligger. Vår idealism är otillräcklig, om den
sträcker den överseende och förlåtande människokärleken till en
överseende och förlåtande egenkärlek. Den som vill forma om
världen måste först forma om sig själv. Den som vill vara ledare
måste vara ett föredöme.
Socialismens ideal tycks på många håll vara ställda på avskrivning.
Men de kan inte dö, ty de är en dd av det eviga mänskliga arv, som
består över alla ödenas skiften och som först genom kristendomen
blev allmän egendom i de västerländska massornas medvetande. De
är tron på att friheten är mänskligare än förtrycket, att kärleken är
värdigare än hatet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
