Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9, 5 sept. 1936 - Fransson, Evald: Den politiska målsättningens betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
Evald Fransson
de eviga, världsfamnande idéerna — "frihet, jämlikhet, broderskap"
— lämnar ett talande exempel på vad ett folk kan prestera trots
ekonomisk desorganisation och ogynnsamma förhållanden i övrigt.
"Napoleons segertåg måste ses mot denna psykologiska bakgrund:
nationen hade fått ett mål att kämpa för..." (Alf Ahlberg). I
ännu högre grad torde denna målsättningens alla hinder nedbrytande
kraftutlösning träda oss till mötes i den ryska bolsjevismen, som utan
himlastormande men klara ekonomiska och etiska mål aldrig skulle
ha förmått uthärda uppbyggnadsarbetets försakelser.
Ännu klarare framstår målsättningens betydelse, när den
tillämpas på de enskilda individerna. Adlers ovan anförda sats gäller
här utan inskränkning. Ju klarare målsättning en människa har,
desto större blir hennes vilje- och handlingskraft. "En människa utan
mål, är som ett skepp utan roder", säges Carlyle en gång ha yttrat,
och otaliga människors bortplottrade, handlingslösa och om sina
inneboende krafter omedvetna liv bekräftar påståendet. Och för varje
vaken iakttagare inom folkbildningsarbete och arbetarrörelse
bekräftas det dagligen! Gång på gång måste man förundra sig över att
två platser, där de ekonomiska, sociala och geografiska betingelserna
är nästan likadana, kan förete så absolut skiljaktiga förhållanden i
fråga om för arbetarrörelsen elementära saker. På den ena platsen
ett livligt studiearbete och starkt politiskt intresse, på den andra
ingenting, dödens tystnad och hopplöshet. Det är sant, att en sådan
käpprak jämförelse endast är en konstruktion, emedan de personliga
förutsättningarna aldrig är lika på två platser. Men jag hävdar med
bestämdhet, att den väsentligaste orsaken till olikheten ligger däri,
att på den plats, där det går bäst, där finns alltid någon eller några,
som har arbetarrörelsens målsättning klar för sig och som därför
drives framåt av detta mål och därvid drar andra med sig. Utan
dessa enskilda med klara mål för sitt strävande skulle hela
arbetarrörelsen falla samman; från partiets topp till den minsta
arbetarkommun står i de flesta fall de personer i ledningen, vilka starkast
besjälas av framtidsmålet, som ensamt förmår skapa viljans kraft och
moralens glöd.
De klara, entydiga och påtagligt rättvisa krav och mål, som en
gång svetsade massorna och orsakade socialdemokratins stadiga
frammarsch, är nu till stor del uppnådda. Men på det förgångna kan
ingen rörelse leva; så fort gamla mål har nåtts, måste nya uppställas,
högre än de gamla.
Socialdemokratins slutmål, det socialistiska samhället, är alltjämt
ett intellektuellt och moraliskt ferment för många. För det
övervägande flertalet måste andra mera reella och praktiskt påtagliga mål
uppställas. I en tid, då det ligger inom möjligheternas gräns att
erövra folkmajoriteten, framstår detta målsättande som en vital
angelägenhet för socialdemokratin. Det gäller härvid att kunna påvisa,
att de mål, som socialdemokratin nu kämpar för, är fullt ut lika
påtagligt nödvändiga för individ och samhälle som de gamla, erövrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
