Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11, 5 nov. 1936 - In- och utrikes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
In- och utrikes
533
sagts får det hänföras till de fromma önskningarna hos alla dem,
som dock frukta, att N. F. skall kunna bli ett visst värn för freden
och demokratin hur mycket man än påstått dess vanmakt. Det vore
i varje fall beklagligt, om något av de fredsvänliga folken skulle
avsäga sig skyldigheten att hjälpa till för fredens bevarande. Läget
är inte sådant, att någons medverkan är överflödig.
TVÄRTOM. Den fascistiska aggressiviteten tilltar. Isolera sig
demokraterna från varandra och låta fascismen handskas med en
stat i sänder, kan utgången icke gärna bli mer än en. Det
beklämmande skådespelet i Spanien borde vara bevis nog. Det kan inte
hjälpas, att demokratiernas hållning fått något ynkligt över sig.
Givetvis söker man inom de kretsar, där man intet hellre önskar
än att se demokratin få ett grundskott, framställa inbördeskriget som
en kamp mellan kommunism och fascism. Att fascismen är den
ena parten torde nog vara ställt utom allt tvivel, men att
kommunismen är den andra kan med rätta bestridas. Den spanska regering,
som kämpar för sin och de fattiga spanska arbetarnas existens är
icke kommunistisk. Den är inte ens en ren arbetarregering utan
rymmer element även från den borgerliga sidan. Om de drivas längre
åt vänster är det sannerligen intet att förundra sig över.
Kommunismen torde spela den minsta rollen inom regeringen. Den
är helt enkelt ett uttryck för den del av det spanska folket, som
vill försvara sina rättigheter, både socialt och ekonomiskt, och icke bli
slavar under fascistisk diktatur. Trots alla de försök till dimbildning,
som bl. a. högerpressen av olika kulörer även i vårt land bedriver, är
det skäl att hålla i minnet, att å den ena sidan i det spanska
inbördeskriget stå industriarbetarna och det jordlösa spanska
lantproletariatet och å den andra den katolska kyrkan, storgodsägarna och
finanshajar av olika kulör, i vars tjänst befinna sig fascistisk militär,
marockanska trupper och lejda legionärer. För en demokrat borde
valet icke vara svårt.
Om ansträngningar göras att understödja de på regeringssidan
kämpande med mat och dylikt synes det oss vara en i högsta grad
prisvärd strävan. Och man kan förstå om man i allt vidare kretsar
frågar sig, om icke det partiska ställningstagande, som får sitt uttryck
i vägran att ställa vapen till regeringssidans förfogande medan
rebellerna uppenbarligen icke lida någon brist på även vapentillförsel,
i längden är en hållning, som kan försvaras och rättfärdigas. Om det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
