Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11, 5 nov. 1936 - Lindquist, Sven G.: Krisproblemet i socialistisk teori. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kris-problemet i socialistisk teori
545
"Den samhälleliga årsprodukten består av två avdelningar; den första
omfattar produktionsmedlen, den andra konsumtionsmedlen; båda äro att
behandla för sig.
Totalvärdet utav den av produktionsmedel bestående delen av årsprodukten
fördelar sig på följande sätt: En värdedel är blott värdet av de vid
framställningen av dessa produktionsmedel förbrukade produktionsmedlen, alltså ett
kapitalvärde som blott återuppträder i förnyad form; en andra del är lika med
värdet av det i arbetskraft utlagda kapitalet eller lika med summan av de
arbetslöner, som äro utbetalda av kapitalisterna inom denna produktionsfär.
En tredje värdedel bildar slutligen källan till profiterna, inklusive jordräntorna,
åt de industriella kapitalisterna inom denna kategori."1
Fredrikssons underkonsumtionsteori är tillika en
proportionalitets-teori: det produceras för mycket produktionsmedel. Om det skall
bli någon mening med det hela, måste Fredriksson förklara, hur det
går till i krisförloppet. Han menar tydligen, att företagarna skaffa
sig nya produktionsmedel med överkapacitet i uppenbart syfte att
för sig erövra en större del av "marknaden". När de nya
maskinerna levererats upptäcka företagarna, att rationaliseringsprocessen
— som ju är den moderna termen för Marx’ ackumulationsbegrepp2
— varit nästan likformig, och att deras andel i marknaden är lika
stor som förut (ceteris paribus). Så börjar priskriget, som leder till
krasch för de icke rationaliserade företagen, ned till den lägsta gräns,
vid vilken det lönar sig för företagarna att hålla produktionen igång.
Och sedan slår man igen. Förutsättningen är en allmän
överproduktion. Men så länge företagen arbeta är, som statistiken också visar,
den till konsumtionens förfogande stående lönesumman stigande och
störst närmast krisen. Omsättningen av direkta konsumtionsvaror
är då störst, och den minskas föga under krisen. En blick på
konjunkturstatistiken visar desslikes, att konsumtionsvaruindustrierna i
sin produktion icke uppvisa några i rimlig proportion till krisen
stående hack. Eller som Alf Johansson i koncentrerad form skildrar
saken:
1 Sv. Kapitalet 11:326. Jfr 11:351.
2 Det bjuder emot att nödgas påpeka sådana, om en monstruös okunnighet
vittnande "terminologiska förklaringar", som dem jur. stud. Hjalmar Mehr
givit i sin beryktade studieplan över socialismen. I denna broschyr förklaras
på sid. 30 helt frankt, att ackumulation skulle vara "förmögenheternas anhopning
på allt färre händer". En "marxtolkare" som inte vet, att detta — föga
väsentliga — fenomen av Marx betecknades med termen "centralisation", har ali
anledning att än en gång läsa igenom Kapitalet.
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
