Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11, 5 nov. 1936 - Schlyter, Börje: Franska romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
554
Börje Schlyter
de politiska miljöer där den fransk-tyska frågan vid denna tid är
den dominerande. Mer än en gång äro de diplomatiska
förbindelserna på väg att avbrytas, men boken slutar i ett ögonblick av relativ
avspänning, sedan Gurau uppoffrat sin personliga prestige för fredens
bevarande.
Denna korta resumé avser givetvis endast att ge den yttre ramen
till en skildring vars intresse, som redan nämnts, ligger i det vitala
problem som här behandlas under olika aspekter: förutsättningarna
för krig och fred. Förf. hemfaller dock icke till något abstrakt
teoretiserande utan uppehåller ständigt kontakten med realiteterna.
Han avlyssnar den enkle arbetaren, som visserligen håller styvt på
sitt land och anser att en fransman i genomsnitt står betydligt högre
än en utlänning, men som skulle finna det lika absurt att slåss med
proletärerna på andra sidan gränsen som att söka gräl med de
vanlottade stackarna i grannkvarteret. För honom är
fosterlandskärleken ingen täckmantel för en idealiserad förstörelselusta. Hos
industrimagnaten med det internationella storkapitalet bakom sig är
däremot denna känsla högst tjänlig, i den mån den kan bereda avsättning
för hans vapenfabrikation — likgiltigt på vilken sida om gränsen.
Om kriget sålunda är ett mål för somliga, finns det emellertid andra
som med alla medel — och paradoxalt nog även med våld — kämpa
för freden. Men freden är svårt handikappad, ty för det stora
flertalet framstår den i sig själv icke som ett mål utan blott som en
utgångspunkt, och det fordras, som förf. låter en av sina personer
säga, högst framsynta och intelligenta människor för att outtröttligt
fasthålla vid att detta abstrakta, till synes negativa begrepp: freden,
förhindrandet av kriget, är ett mål som i sig upptar alla andra
strävanden och är stort nog att göra rättvisa åt ali den entusiasm och
heroism som uppbådats för dess förverkligande. För de flesta synes
emellertid detta mål icke erbjuda de direkta och påtagliga fördelar
de räknat med, och härav kommer den motivförskjutning som inom
den hemliga pacifistorganisationen avsöndrat ett territoristparti, för
vilket det radikala medlet att återställa freden i Europa är — att
framprovocera kriget!
Gå vi över till de politiska organ som ha det diplomatiska spelet
om hand, finna vi här problemet komplicerat av delikata taktiska
hänsyn. Så till exempel ha förhandlingar pågått mellan Frankrike
och Tyskland angående en kolonialpakt men förhalats från fransk
sida. Tyskland tillmäter ratifikationen en "symbolisk" betydelse och
väntar klart besked. Gurau som ännu icke är utrikesminister söker
påverka Caillaux att ta upp saken. Men man måste räkna med
parlamentet. Ett avslag från dess sida, ev. följt av regeringskris, skulle
få en i Tysklands ögon tydligt provokatorisk innebörd — och
katastrofen stode kanske ej att hejda. Saken får därför förfalla i
tysthet. Opportunitetsskäl? Nej, men fredspolitik på längre sikt.
Naturligtvis kan en del av Romains’ uttalanden om denna kritiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
