Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11, 5 nov. 1936 - Schlyter, Börje: Franska romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558
Börje Schlyter
kvinna begår självmord och lämnar sin 10-åriga dotter ensam i
världen. Och den miljö där flickan efter växlande öden slutligen hamnar
hör icke heller till de alldagliga. Ett gammalt förfallet spökslott
befolkat av mystiska invånare som sky dagsljuset är den sällsamma
fristad som bjudes den 16-åriga Elisabeth. Hon passas upp av ett
gammalt faktotum vars nästan heliga respekt för husets osynlige
herre, Monsieur Edme, är en klippa som alla hennes frågor stranda
mot. Hon har en känsla av att vara hemligt bevakad, drömmer om
natten att någon betraktar henne under sömnen o. s. v. En kväll
får hon genom en av husets underliga gäster en maning att fly men
beger sig i stället på nattlig upptäcktsfärd genom huset för att
utforska hemligheten. Förf. förstår här att suggerera fram en
spök-stämning värdig självaste Edgar Allan Poe. En dörr ger vika, och
när Elisabeth trevar över tröskeln finner hon inget fotfäste — golvet
har störtat in och möblerna hänga över avgrunden i fantastiska
attityder — och efter en rad andra liknande nervkittlande upplevelser
kommer hon slutligen in i ett rum där hon i skenet av sina sista
tändstickor ser en skön ung man sitta blodig och sönderriven i en
fåtölj, försänkt i djup sömn. När han äntligen vaknar följer hon
fascinerad med honom för att osedd bli vittne till en midnattssupé i
en gammal klostersal, där den ene efter den andre av spökhusets
invånare uppenbarar sig, slutligen även Monsieur Edme, som i en lång
monolog lyfter en smula på den slöja av mystik vilken dittills
omgivit honom. Men även om spänningen lättas, undgår icke läsaren
att fascineras av M. Edmes sällsamma filosofi. Den är som en röst
ur en annan värld bortom gott och ont, ur en oändlig natt, där dagens
grova illusioner äro bannlysta, "där alla våra bojor falla i månens
dagg". Genom att utplåna gränsen mellan dag och natt, mellan
verklighet och dröm vill M. Edme lära människorna att överskrida
tröskeln till detta rike, som endast någon gång i drömmen kan anas
av vanliga dödliga, och dit han nu även vill föra Elisabeth.
Men i denna översinnliga vision som frammanas av M. Edme gör
verkligheten sin brutala entré — en verklighet som dock närmast
tar formen av en ohygglig mardröm — med en vild jakt genom de
mörka korridorerna, kvinnorov, skottlossning, dödsskrik — och ett
språng ut i nattrymden. — Julien Green är en visionär vars styrka
ligger i hans förmåga att — i en nästan klassisk språkstil som aldrig
ockrar på sensationer — avvinna vardagligheten dess fördolda mystik
för att i sina bästa ögonblick kristallisera fram en egendomlig
tjusande bild av "landet som icke är".
Det måtte ha varit en särdeles blodig biffstek de värda herrarna
i Goncourt-akademin kalasat på under förra årets
prisutdelnings-déjeuner. Eller är det diskussionens yra som kommit dem att skåda
rött? Annars har man svårt att förklara deras förkärlek för Joseph
Peyrés spanska tjurfäktningsroman Sang et lumières, ett ur litterär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
