Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12, 15 dec. 1936 - Lindquist, Sven G.: Krisproblemet i socialistisk teori. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
586 Sven G. Lindquist
tur skall ge avkastning i form av ränta och företagarvinst. Kort sagt: hela
systemet är så beskaffat att kapitalets ökning liksom accelerationen i denna
ökning sker automatiskt.
Konsumtionens ökning däremot sker endast i begränsad omfattning
automatiskt. Det kan visserligen ske i någon mån genom sänkt pris på vissa
produkter även under en uppåtgående konjunktur. Allmän och genomgående
prissänkning är ju dock icke något för den uppåtgående konjunkturen vanligt
fenomen. Till det karakteristiska hör däremot viss lönestegring under uppgående
konjunktur. Förutsatt att lönestegringen icke neutraliseras av en likvärdig
prishöjning, vinnes där en viss ökning av konsumtionen. Men var och en som
har en aning om faktiska förhållanden, kan bilda sig en föreställning om
trögrörligheten och motståndet på detta håll, där varje fem procents
förhöjning skall tvingas och pressas fram."
Fredrikssons beroende av Johan Åkerman är här påtagligt. Vid
Nordiska nationalekonomiska mötet 19311 yttrade denne, att "ju
mera man för över produktionskrafterna på tillverkning av
framtidsvaror, av produktionsmedel, desto mindre har man förmåga och
möjlighet att konsumera för stunden . . . Denna spänning mellan å ena
sidan bristande förmåga att konsumera och å andra sidan ökning
av kapitalbildningen stegras oavbrutet, och måste förr eller senare
utlösas i en kris".
Det orealistiska i detta betraktelsesätt, som icke är någon teoretisk
nyhet utan övertagits från Sismondi, Malthus och Rodbertus,
påvisades redan av Marx. Kapitalbildningen (nämligen den reala, icke
skattsamlandet) innebär en art av konsumtion, som ingalunda leder
till minskad efterfrågan på konsumtionsvaror men väl att denna
efterfrågan effektueras icke av kapitalägarna men av agenterna i
kapitalbildningsprocessen. Krisen sätter in först då kapitalbildningen
upphör och övergår i skattsamlande. Detta sker vid en punkt, där
den anteciperade vinsten ter sig minimal. Kapitalbildning i betydelse
av sparande innebär anhopning av konsumtionsmogna produkter, som
ju näppeligen på grund av någon ockult kvalitet förvandlas till
kapital, utan först genom det därav lönade mänskliga arbetet.
Att som Fredriksson laborera med den under högkonjunkturen
icke tillfredsställande lönestegringen — en variant av de höga
lönernas ekonomi — är icke hållbart. Om man säger, att "löneintresset
i större utsträckning än kapitalintresset representerar den direkta
varorna utmognat, de därmed sysselsatta arbetarna blivit arbetslösa och
samtidigt en större varumassa produceras — eller i vart fall kan produceras —
måste krisen inträffa. Marx såg häri krisproblemets egentliga kärna, det
redan av klassikerna motsedda tendentiella fallet i profitkvoten, och visade hur
genom ackumulationen kapitalets högre organiska sammansättning
genomfördes och därmed nödvändigheten av periodiska avvärderingar av kapitalet.
1 Förhandlingar vid etc., sid. 148.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
