Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12, 15 dec. 1936 - Jonsson, Thorsten: Monument över livstron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Monument över livstron
595
tankarna till Strindberg, som överhuvud betytt mycket för 0’Neills
författarskap. Den lysande första akten i äktenskapsdramat Welded
(1924) är nästan rent strindbergsk; uppläggningen av Stränge
In-terlude (1928) visar många strindbergsdrag; den moderssymbolik,
som ibland förekommer hos 0’Neill, hör inte bara ihop med
psykoanalysen utan också med exempelvis Ett drömspel; och allt går igen
på ett strindbergskt sätt i epilogen till The Great God Brown — det
är några av strindbergsreflexerna i 0’Neills produktion.
Before Breakfast är emellertid det första av 0’Neills skådespel,
som har en från det konventionella helt avvikande teknik, är hans
första trevare fram emot de försök, som har gjort honom till den
samtida dramatikens störste experimentator. Vägen går vidare över
de "expressionistiska" försöken: trumman som anger spelets rytm i
The Emperor Jones (1921) och stiliseringen i de annars olika
skådespelen The Hairy Ape (1922) och Ali God’s Chillun Got Wings
(1924), och fram till scenbilden med de borttagna husväggarna i
Désiré under the Elms och Dynamo (1929), maskintekniken i The
Great God Brown (1926), försöket att förnya en romantik med
drag både av Schillers Don Carlos och Shakespeares Stormen i The
Fountain, upptagandet av körerna i Lazarus Laughed (1927), den
inre monologen i Stränge Interlude, tillämpandet av det grekiska
dramats schema i Mourning Becomes Electra (1931) och
uppdelandet av huvudpersonen på två skådespelare i Days Without End
(1933). Det är en svåröverskådlig utvecklingsgång som avspeglar
sig i detta vulkaniska experimenterande, och de försök man har gjort
att få 0’Neills dramatik uppdelad i lämpliga kapitel har inte varit
så framgångsrika. Typiskt för hans mångsidighet är det förhållandet,
att — enligt vad det uppges — de tre skådespelen The Hairy Ape,
The First Man och The Fountain: hans mest outrerade
expressio-nistpjäs, hans mest konventionella medelklasskonversationsskådespel
(något av detta långa ords karaktär har pjäsen verkligen) och hans
mest romantiska drama, har skrivits eller åtminstone koncipierats
samma år — 1921.
0’Neills vedersakare brukar nu anföra, att dessa sceniska
experiment inte har någon betydelse för det moderna dramats utveckling:
tekniken i Emperor Jones går inte att göra efter i en annan pjäs;
också Mourning Becomes Electra är ett dramatiskt bergtroll.
Resonemanget kan naturligtvis vara riktigt, även om det inte gäller den
beundransvärda, oförskräckt naiva förenklingen i Désiré under the
Elms, som i verklig mening är förebildlig; men det är i grunden
ganska oviktigt, för den författare är inte född, som förnyar sin
egen form för efterbildarnas skull.
Och för sin egen del har 0’Neill nått sina syften. Emperor Jones
är ett odisputabelt mästerverk, och har blivit det just genom
tekniken. Också The Hairy Ape har sin styrka just i uppslagets och
behandlingens originalitet. Det är tills vidare hans sista direkt socialt
orienterade pjäs (om man bortser från det sociala momentet i Ali
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
