Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12, 15 dec. 1936 - Jonsson, Thorsten: Monument över livstron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
596
Thorsten Jonsson
God’s Chillun Got Wings) och handlar — för att citera några rader,
som annars i fråga om stämningsläge och tonfall ligger så långt från
0’Neill som möjligt — om "dessa de mycket fattiga", som saknar
tillgångar, rättigheter och ideologier:
Där kan man ingenting hämta
och där kan man ingenting ge,
ack, dessa de mycket fattiga
dem gör det mig ont att se.
Huvudpersonen Yank är eldare på en lastångare; en dag
uppenbarar sig redarens vitklädda dotter i eldrummet, och han grips av
ett hejdlöst hat till henne. Men sin revoltkänsla kan han ingenstans
passa in: överklassen sätter honom i fängelse, och den avdelning
av I. W. W., som han kommer i beröring med och börjar utgjuta
sina hatkänslor för, tror att han är en naiv provokatör. Pjäsen
slutar något teatraliskt med att gorillan i buren på zoologiska
trädgården är den varelse som står honom närmast; han släpper ut henne
och intar, sedan hon kramat om honom, hennes plats inne i buren
— och där dör han.
Yank, liksom de övriga figurerna i pjäsen, är mera
personifikationer än levande människor, och tyngdpunkten ligger på de
fantasifullt skildrade miljöerna. I Ali God’s Chillun Got Wings är
stiliseringen inte så långt driven, men ändå så långt att psykologin blir
en smula lidande på den. Det är en negerpjäs, och titeln är hämtad
från en negersång, som prisar Vår Herre därför att också de
färgade får vingar när de kommer till himmeln. Skådespelet handlar
om ett äktenskap mellan en neger och en vit kvinna och om hur de
under generationer inplantade rasmotsättningarna gör samlivet till
ett helvete. Det är omstritt i Amerika; vulgärnationalismen där har
inte tålt att en dylik "rasskändning demonstrerats från scenen, och
svaret på smädekampanj en har naturligtvis blivit, att intelligentsian,
som försvarat 0’Neill, tillskrivit pjäsen en konstnärlig betydelse,
som måhända är svår att upptäcka i dess helhet för den som inte
behöver ta ståndpunkt i striden; i själva verket förefaller den bitvis
onödigt grell och hård i färgen.
Samma år som Ali God’s Chillun Got Wings trycktes också
Désiré under the Elms, ett av 0’Neills kraftigaste och blodfullaste
skådespel. Med det slår han på allvar in på den "primitivistiska", den
livstroende linje, som han har fullföljt med större kraft och
nakenhet än kanske någon annan av tjugutalets stora författare, Lawrence
möjligen undantagen. Oförberett i 0’Neills tidigare produktion är
detta drama om en bondgård och dess invånare inte. Bland hans
tidigare enaktare finns det en som tydligt visar fram mot Désiré under
the Elms, The Rope (1919); den innehåller redan det första utkastet
till Ephraim Cabot, den kraftiga och snåla, jagiska och lagiska,
omänskligt ensamma huvudfiguren i Désiré under the Elms. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
