Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12, 15 dec. 1936 - Jonsson, Thorsten: Monument över livstron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
600
Thorsten Jonsson
som är slående och originellt koncipierat men som i utförandet är
skelettartat och delvis rent odrägligt predikande — säger han själv
i ett brev till den amerikanske kritikern George Jean Nathan:
"Dynamo är en symbolisk och faktisk biografi över det som försiggår i
den amerikanska — och inte bara den amerikanska — själen just nu.
Den gräver vid roten till våra dagars sjukdom, sådan som jag ser
den — en gammal guds död och vetenskapens och materialismens
oförmåga att ge den ännu levande primitiva religiösa instinkten en
tillfredsställande ny gud, som kan ge livet en mening och stilla
människans fruktan för döden. Det synes mig att detta problem för var
och en, som försöker uträtta någonting allvarligt nu för tiden, måste
ligga bakom alla andra mindre problem i hans arbete; annars blir
han en av dem som skriver om vad som bara rör tingens yta."
Det behöver naturligtvis inte nödvändigt förhålla sig som 0’Neill
här säger; nu för tiden skrivs det till exempel social diktning, som
uträttar någonting allvarligt utan att följa detta program. Och för
egen del har 0’Neill både tidigare och i en av sina senaste pjäser,
Ah, Wilderness, visat, att det mycket bra går att skapa ett levande,
sceniskt verkningsfullt och mänskligt väsentligt skådespel även utan
att tangera detta centrala problem. Han har också visat att han kan
göra dramatik som är ganska litet gripande just när han kastar sig
direkt in på problemet; det gäller bland annat både Dynamo och hans
sista själsdrama Days without End, där hela problemet är uppställt
efter alldeles nya fronter, som verkar ganska betänkliga •— dramat
är för övrigt så pass oklart, att man inte får något riktigt grepp om
varthän det pekar.
Men i sina största verk står han själv alltid i kontakt med detta
problem om den moderna människans väsentliga livsupplevelser och
hennes metafysiska svårigheter. Dem har han upplevat med glödande
intensitet och återgett med eruptiv kraft. Han är den hetaste av
tjugutalets alla livsdyrkare, och den oförskräcktaste av alla dess
naturalister; samtidigt har han ständigt velat se inåt, se bakom.
Hans symbolspråk är inte den äldre mystikens utan den modernas,
sällan kosmiskt och botaniskt, ofta atomfysikaliskt och fysiologiskt;
han har inte blicken vänd mot stjärnorna utan försjunker i
livsrytmens ebb och flod, upplever jagets förintelseångest och livets kraft
att bryta sig nya fåror. I det romantiska skådespelet The Fountain
talar han om den ungdomens källa, som inte är individens utan livets,
i
born of God but
ever returning
to merge with earth that the field may live.
Hans egen diktning är genom en underjordisk åder förenad med
dessa källsprång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
