Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12, 15 dec. 1936 - Kinberg, Olof: Kriminalpsykologi och kriminalpolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spänningstillstånd i förhållande till miljön. På grund av att den spänning
som kännetecknar dessa tillstånd pockar på en lösning är de så att
säga explosiva, d. v. s. laddade med stor rörelseenergi. Den andra
gruppen är de statiska som består i en permanent psykologisk
beskaffenhet hos individen. En psykologisk situation karakteriserad av
att en individ befinner sig i ett tillstånd av affekt i förhållande till en
annan, exempelvis är föremål för utpressning och därigenom känner
sig hotad, är sålunda en dynamisk handlingsorsak. En medfödd eller
förvärvad intellektuell undermålighet varigenom förmågan att
föreställa sig ett större antal möjligheter till lösning ur
spänningstillståndet är reducerad, och en bristfällig utveckling av de moraliska
funktionerna, varigenom vissa motstånd mot kriminella handlingar
bortfaller, är däremot exempel på statiska handlingorsaker. En
kriminalpsykologisk analys av ett fall innebär sålunda att man så noga som
möjligt fastställer de dynamiska och statiska handlingsorsakerna.
I samma mån vi kan driva den kriminalpsykologiska analysen så
långt, att vi med något så när stor säkerhet kan avgöra vad det är
som gjort att någon begått brott, i samma mån har vi självfallet
skaffat oss bättre medel att avgöra på vilket sätt vi skall reagera mot
honom för att förhindra att han ånyo kommer i samma situation.
Ända till för kort tid sedan hade staten till sitt förfogande ett
mycket ringa antal medel, när det gällde att inskrida mot brottsligheten.
Före år 1906 hade vi, bortsett från dödsstraffet som tillämpades
ytterst sällan, intet annat medel mot den grövre brottsligheten än
frihetsstraff samt straffriförklaring vid sinnessjukdom och höggradig
abnormitet. Sådan var situationen ända till år 1906. Sedan dess har
vi emellertid fått en hel rad nya medel att reagera mot brottslighet.
Det första av dessa är tvångsuppfostran för brottslingar i åldern
15—18 år, vilken började tillämpas 1900. Därefter kommer villkorlig
dom för presumerat ofördärvade första-gångsbrottslingar (1906).
Omkring tjugo år senare antogs två nya lagar av stor kriminalpolitisk
betydelse, nämligen lagen om förvaring på obestämd tid av vissa
abnorma brottslingar samt lagen om internering, likaledes på
obestämd tid, av vissa återfallsförbrytare. Vid revision av
alkoholistlagen år 1931 stadgades behandling å alokoholistanstalt för sådana
brottslingar som blivit straffriförklarade på grund av sinnessjukdom
vid brottets begående, men vid domfällandet icke är sinnessjuka och
i behov av hospitalsvård, men däremot alkoholmissbrukare (25 §
alkoholistlagen). Slutligen har vi den 1935 antagna lagen om
ungdomsfängelse för brottslingar mellan 18—21 år.
Medan för 30 år sedan domstolen hade att välja endast mellan två
åtgärder, frihetsstraff och straffriförklaring, eventuellt med
efterföljande hospitalsvård, har den numera åtta olika åtgärder att välja på.
Med denna snabbt ökade differentiering av de kriminalpolitiska
medlen har domstolarnas uppgift i brottmål helt naturligt blivit
mera komplicerad och mera krävande. Endast i ett par fall
(tvångsuppfostran och ungdomsfängelse) är en av indikationerna för
åtgärden en lätt konstaterbar biologisk omständighet, levnadsåldern, i två av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
