Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12, 15 dec. 1936 - Kinberg, Olof: Kriminalpsykologi och kriminalpolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När lagen om ungdomsfängelse träder i kraft; när den förberedda
lagstiftningen om särbehandling av alkoholbrottslingar kommer till
stånd; när man genom att regelmässigt undersöka
sinnesbeskaffenheten på återfallsförbrytare tillser att flertalet abnorma och
oförbätterliga intagas på för dem avsedda anstalter; när genom
kriminalbiologisk undersökning straffanstalterna befrias från sådant
biologiskt mindervärdigt klientel som hör hemma på hospital och
abnormanstalter, då kommer antalet till urbota straff dömda att ytterligare
sjunka så att antalet personer som avtjäna urbota straff antagligen
kommer att bli endast omkring 1/10 av hela antalet.
Redan nu är det alltså omöjligt att betrakta den vanliga
straffbehandlingen av grövre brottslingar såsom den vare sig statistiskt eller
sakligt "normala" och självfallna behandlingsformen, eftersom den
utgör endast en av åtta behandlingsformer och tillämpas på mindre
än ¼ av samtliga fall som blir föremål för kriminalpolitiska åtgärder.
Meningen med denna strävan efter differentiering av den
kriminalpolitiska behandlingen är naturligtvis ingenting annat än att så
långt ske kan förbättra brottslingens sociala prognos, d. v. s. hans
utsikter att efter en eventuell frigivning kunna leva ute i samhället utan
att förgripa sig på andra människors rättsförmåner. Men eftersom
människor är mycket olika varandra kräves det att man behandlar
dem på olika sätt för att vinna ett och samma syfte. För att denna
förhandsbedömning skall bli så tillförlitlig som möjligt är det
nödvändigt att under rannsakningen också företaga en
kriminalpsykologisk undersökning av brottslingen. Den kriminalpsykologiska
utredningen innebär emellertid inte bara ett utforskande av eventuella
sjukliga eller abnorma psykiska drag hos den tilltalade. Den skiljer
sig på denna punkt från de uppgifter som undersökning av
sinnesbeskaffenhet ända till för kort tid sedan haft att fylla. Före den
nuvarande utformningen av de kriminalpolitiska medlen hade dylika
undersökningar nämligen endast att utröna huruvida sinnessjukdom
eller svårare former av medfödd psykisk abnormitet förelåg, i vilket
fall hospitalsvård utgjorde den vanliga behandlingen. Fanns en
mindre utpräglad psykisk abnormitet hos den tilltalade, så kunde
denna inte på annat sätt inverka på den kriminalpolitiska
behandlingen än att straffet enligt en bestämmelse i strafflagen nedsattes
under vad som eljest bort ådömas. För övrigt fanns ingen
möjlighet att påverka behandlingen av brottslingen genom upplysningar
rörande hans själsliga beskaffenhet.
Situationen är numera väsentligen förändrad. En undersökning av
sinnesbeskaffenheten i brottmål som inte lämnar någon annan
upplysning än huruvida sinnessjukdom resp. höggradig abnormitet
föreligger på grund varav hospitalsvård är nödvändig eller huruvida
ringare grad av psykisk abnormitet kan iakttagas hos den tilltalade
måste efter nutida krav anses såsom högst ofullständig och
bristfällig.
För att lämna de upplysningar angående brottets orsaker och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
