Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 20 jan. 1938 - Fredriksson, Karl: Norden och folkförbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDEN OCH
FOLKFÖRBUNDET
Av KARL FREDRIKSSON,
För populärt betraktelsesätt är John Bull en trygg och axelbred
gentleman, stark nog att hålla ordning på alla osnutna element både i
den europeiska och den asiatiska folkfamiljen, men alltför trög att
ens kunna bli arg av alla förnärmelser. Denna syn på saken går igen
i den lättare opinionsbildningen, i tidningarnas politiska teckningar
och kåserier, men också på ledarspalterna. Och slutsatsen blir
vanligen den medlidsamma frågan: Skall England aldrig slå näven i
bordet?
En sådan fråga kan visst i någon mån vara reellt berättigad.
England har otvivelaktigt en nyckelposition i europeisk politik, en
utslagsgivande ställning när det gäller att bestämma den gräns, där en
mur av militära maktmedel skall sätta stopp för diktaturernas
extravaganser. Det resoluta uppträdandet mot piratväldet i Medelhavet
bekräftar, att England icke under alla förhållanden undandrar sig
rollen som Europas ordningspolis.
Men från detta ingripande i en speciell situation är ett långt steg
till att England skulle vara självskriven som ordningspolis mot
freds-störare i alla världens hörn. Hur det står till med Englands
förutsättningar för denna internationella polisuppgift får man en god bild
av i en broschyr, som nyligen utgivits av Socialdemokratiska
ungdoms för»bundet. Den heter Brittisk utrikespolitik och är skriven av
Bjarne Braat^y, den socialdemokratiska partipressens
londonkorrespondent. Braat^ys framställning har också, utan att åsyfta det, ett
aktuellt intresse i anslutning till debatten om Sverges och de nordiska
staternas ställning till folkförbundet och stormakternas grupperingar
i och utanför detsamma. Den visar nämligen, att inte ens det
brittiska imperiet självt är i stånd att för närvarande finna en klar
samlingslinje för en maktkamp mot de fascistiska diktaturerna.
Redan där man enligt vedertaget betraktelsesätt vill söka den
centrala ledningen av brittisk utrikespolitik — i regeringen i London —
är det svårt att finna en enhetlig linje. Utrikesministern har
självständiga kolleger för förbindelserna med dominions, med Indien och
Burma (två departement under en minister) samt med det egentliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
