Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 20 jan. 1938 - Fredriksson, Karl: Norden och folkförbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norden och folkförbundet 11
träffande Londons finansiella maktställning håller icke längre streck.
Sedan den ekonomiska världskrisen ökat regeringarnas ekonomiska
maktställning, har de självständiga delarna av imperiet handlat
oavhängigt av London i valutapolitiken. Anknytningen till sterlingblocket
har nog visat sig ändamålsenlig för de flesta av dem, alldeles som
för Norden, men i stort sett betyder denna anknytning en ökning av
ansvaret för londoninstanserna, utan motsvarande ökning i
säkerheten. Förhandlingarna och resultaten under den ekonomiska
imperiekonferensen i Ottawa 1932 "liknade till sitt väsen de tvåsidiga
avtalen med andra länder’’.
Dessa "upplösningstendenser" i världsrikets ekonomiska
organisation har icke ebbat ut. Det ekonomiska självstyret har regelbundet
trätt i kraft före det politiska. Indien fick "fiscal autonomy" 1917.
På imperiekonferensen 1937 var Syd-Rhodesia, Indien och Burma
representerade på ett sätt som påminner om de självständiga staterna.
I det mellanfolkliga umgänget har londonregeringen alltjämt det
formella ansvaret för dessa stater och för det egentliga kolonialväldet,
men Indien har sin egen representation i folkförbundet.
Londonregeringen måste i stigande utsträcknmg ta hänsyn till de
omständigheter, som har avgörande vikt inom imperiets självständiga stater.
Storbritannien åtnjuter naturligtvis, medger Braat^y, åtskilliga
mer eller mindre påtagliga fördelar av sin hävdvunna anknytning till
kolonierna. En oändlig rad av institutioner oöh mer eller mindre
privata initiativ knyter imperiet samman. Men dess uppbyggnad i
stor-politiskt avseende präglas av ovilja mot organisatorisk fasthet:
Officiellt fasthåll er Storbritannien att förhållandet mellan rikets enskilda
delar icke är mellanfokligt i teknisk och juridisk mening — en uppfattning
som t. ex. den irländska fristaten icke delar. Men resultatet av en politisk
betraktelse måste bli, att Storbritanniens förhållande till de övriga delarna
pålägger londonregeringen ansvar, funktioner och arbetsmetoder, som icke låter
sig skilja från vanlig utrikespolitik. Man blev på imperiekonferensen 1923
enig om att varje enskild stat skall ta hänsyn till de andra när en framstöt
göres utanför riket. De andra avgör var för sig i det enskilda fallet om de
vill vara med på framstöten, och om de eventuellt kommer att bli bundna av
resultatet, om det t. ex. gäller en traktat. Storbritannien kan alltså inte handla
på rikshelhetens vägnar. Ä andra sidan måste förhållandet till övriga delar
tas med vid bedömningen av enskilda framstötar från London och därmed vid
bedömningen av londonregeringens utrikespolitik i det hela taget.
Skulle det komma till en verkligt avgörande kraftmätning, där
uthållighet och seghet i sista hand fäller utslaget, som fallet var i
världskriget, har England kanhända en mycket stor kraftreserv i sina
"besittningar", och framför allt i det goda förhållandet till dessa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
