Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 20 jan. 1938 - Fredriksson, Karl: Norden och folkförbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norden och folkförbundet 13
mot Italien, nämligen paktens artikel 16 som anvisar "sanktioner" mot en
an-griparstat. Det är osannolikt, att de 50 medlemmar av folkförbundet som den
18 oktober 1935 beslutade sanktioner mot Italien, skulle ha gjort detta utan
Storbritanniens medverkan. Men andra sidor av Storbritanniens utrikespolitik
i detta sammanhang visar, att artikel 16 icke enligt londonregeringens
uppfattning nödvändigtvis låg i linje med folkförbundets kollektiva system.
Tyngdpunkten i Storbritanniens utrikespolitiska metoder låg nämligen utan
varje tvivel annorstädes än i institutionerna i Geneve. Medan det drog ihop
sig till angreppskriget mot Abessinien bedrev londonregeringen förhandlingar
med Italien och med Frankrike, som delvis lämnade Italiens kända krigsplaner
utom räkningen. Det visade förhandlingsmötet mellan de tre makterna i Stresa
från den 11 till den 14 april, mer än tre veckor efter det Abessinien hade
tagit sin tillflykt till folkförbundets maskineri under paktens artikel 15. I Stresa
förhandlade man icke om förhållandet till Abessinien. Ännu tydligare blev
förskjutningen utanför folkförbundsramen då den brittiske utrikesministern,
sir Samuel Hoare, förelade en plan om uppdelning av Abessinien för den
franske utrikesministern Laval i Paris den 8 december 1935, två månader efter
det folkförbundsrådet hade utpekat Italien som angripare. Det är nog riktigt,
att sir Samuel Hoare nödgades avgå efter den betan — under tämligen oklara
omständigheter — men hans efterträdare Eden har under det tilländalupna
året varit regeringens talesman i en rad förhandlingar av liknande art, alla mer
eller mindre oavhängiga av folkförbundsförhandlingarna.
Då sanktionspolitiken enligt artikel 16 först kommer till användning efter
det krig utbrutit, måste möjligheten av krigiska förvecklingar för
sanktionsmakterna tas i betraktande, även om man tänker sig att ekonomiska sanktioner
i ett givet fall skulle räcka till för att bringa kriget att upphöra. Bördan
ligger också av den grunden på de militära stormakterna. Det är därför icke
onaturligt att sanktionspolitiken i sig själv blir till en ren stormaktspolitik och
därmed förnekar folkförbundets kollektiva system. Det är då icke nödvändigt
någon kritik av Storbritanniens utrikespolitik då man konstaterar att
folkförbundsramen på detta stadium av utvecklingen blir tvivelaktig.
Efter sanktionspolitikens uppenbara fiasko vid försöket att tillämpa
den mot Italien torde den praktiska risken för en ny tillämpning i
en stormaktskonflikt vara begränsad till en enda, men samtidigt mera
tillspetsad risk. Nämligen att en stormaktsgrupp av
folkförbundsstater i händelse av krig mot en annan stormaktsgrupp söker pressa
de små folkförbundsstaterna med i kriget på sin sida genom att
åberopa paktens bestämmelser i artiklarna 16 odh 17. Det är denna
farhåga som hos de små folkförbundsmakterna framkallat önskan
om ett klarläggande, med innebörd att deras medlemskap i
folkförbundet icke för framtiden skall innefatta förpliktelse att deltaga i
saktioner. En dylik reservation kan te sig som ett fegt försök att
springa från ansvaret. I själva verket är det, som senare skall visas,
en mycket rimlig begäran. Vill man över huvud fasthålla vid
medlemskap i folkförbundet som en rent ideell demonstration mot den
internationella våldsandan — ooh emedan ett utträde just nu säkert
skulle vantolkas — är denna begränsning av medlemskapets innebörd
också det bästa för folkfönbundets eget vidkommande och för sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
