Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 20 jan. 1938 - Beyer, Nils: Omkring nationalscenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OMKRING NATIONALSCENEN
Av NILS BEYER,
Under Olov Molanders kraftfulla ledning har Dramatiska teatern
blivit den dominerande scenen i Stockholm. Har det hänt något av
•betydenhet på teaterfronten i huvudstaden under den gångna
säsongen, har det nästan utan undantag varit på nationalscenen. Den
merkantila teatern, tvingad till en orolig seglats mellan publiksmakens
alla kastvindar och blindskär, får allt svårare att hävda sin
ställning. Den hänvisas till st järnspel och revy. Den lätta dramatiska
förströelse, som den stora publiken vill ha, är i allmänhet lättare
tillgänglig i de hundra biograferna än i de tio teatrarna. Vår
statsunderstödda nationalscen har denna höst verkligen varit en
tillflyktsort för den levande teaterkonsten, och trots sina dåliga affärer har
den nog i alla fall gett en anvisning om den enda framkomliga vägen
till en renässans på teaterns område: ett pjäsval, som inte ryggar
tillbaka för stora och djärvt aktuella skådespel, och en kontakt med
arbetarvärlden, som hittills i stor utsträckning betraktat teatern som
ett överklassnöje — det har den ju också av ålder varit — och hos
vilken det finnes så mycket otillfredsställt teaterintresse.
Dramatens första pjäs efter sommaren har dock varit en
kassa-pjäs, som gång på gång kunnat återupptagas mellan de stora slagen.
En så’n dag av den händiga engelska författarinnan, f. d.
skådespelerskan Dodie Smith är nämligen ett gott prov på den hemtrevliga
fäsörkonst i välsituerad borgerlig miljö, som låter en välsituerad
borgerlig publik le ett glatt igenkännandets leende. Dagen är en
skimrande vårdag, under vilken den förbjudna kärleken gör sin
påhälsning hos alla medlemmarna av en stabil revisorsfamilj i en villa
utanför London. Men det är bara fråga om en tillfällig oro i blodet,
som dunstat bort, när det blir kväll och månen går upp på en frostig
aprilhimmel: den enda, som får gråta sig till sömns, är äldsta
flickan, en bedårande backfisch i Inga Tidblads underfundigt naiva
gestalt. Men de båda gamla, Ivar Kåges fryntlige husfader och Tora
Tejes goda och trogna maka, de avsluta dagen med en
handtryckning mellan sina stadiga engelska järnsängar, dymedelst bekräftande
ett tjuguårigt förbund i nöd och lust.
Vackert, vackert. Men föreställningen räddades inte förty från
det vackras fara, faddheten, genom en mästerligt utformad biroll i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
