Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 20 jan. 1938 - Beyer, Nils: Omkring nationalscenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Omkring nationalscenen 23
fölia den lille korpralens öde gfenom allt hö^re instanser. Mot det
blinda kri^smaskineriet, som likt en väldig tank rullar fram över
skälvande människoöden — le materiel humain! — ställes den
mänskliga humaniteten. Den som först tar si^ an den dömdes sak är en
snäll och beskedlig kapten, leksakshandlare i det civila, och han
lyckas verkligen övertyga den barske översten om att låta nåd gå före
rätt. Carl Ström och Tvar Kåge gjorde denna äkta ra3malska scen
med sin knivskarpa dialog på ett utmärkt övertygande sätt. Men
översten har inte samma framgång hos generalen, en bittert ensam
filosof i Lars Hansons fina och förnäma tolkning, som sitter och
stirrar ut genom fönstret över de snöklädda bergen och drömmer om
Hellas, kulturens vagga. Ty denne man känner ledarens ansvar och
vet, vad ingen annan vet, att den franska armén är anfrätt av
myteristämningar.
Korpralens liv hänger alltså på ett hår, när han plötsligt själv står
vid dörren i generalens rum, en eländig, utsliten människotrasa, som
Olof Widgren gjorde med skakande uppriktighet. Den okände
soldaten! Han som av de bittraste erfarenheter vet, att ordet "ära’’,
som är så stort i fredstid, blir så erbarmligt litet ute i kulregnet. Som
de stå där öga mot öga, är det först två oförenliga världar, som
mötas, mannen i ledet och den på sin skyddade höjd placerade
generalstaben. Men så småningom finna de varandra. Det är dramats
mening, att de så skola göra. Kamratskapet, det stora och heliga,
som vuxit sig starkt i skyttegravarnas dy och blod, är grundvalen
för den demokratiska patriotism, i vilken de alla, hög och låg,
slutligen skola förenas. Vive la France! Äro inte de som aldrig fått
uppleva kriget de verkligt beklagansvärda? Soldaternas jubel ekar
mot de makedoniska klipporna under en i blodrött gryende himmel.
Paul Raynal har inte varit långt ifrån att bränna av ett oratoriskt
fyrverkeri i denna ohyggliga natt över Europa.
För visso har krigsproblemet sina sidor — eller, rättare sagt, det
är endast en sida av kapitalismens problem — som den franske
dramatikern inte har sett eller inte velat se. Men ändå grep skådespelet
med sin omisskännligt humana grundton och sin vilja att ruska upp
en generation, som håller på att glömma det sista världskriget och
helst inte vill tänka på det kommande. Vid premiären var det en
äldre dam, som med rynkad näsa lämnade föreställningen redan under
första akten. Det skulle föreställa en protest mot svordomarna i det
gamla vagnsskjulet, där soldaterna till en början ligga inkvarterade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
