Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 20 jan. 1938 - Beyer, Nils: Omkring nationalscenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 Nils Beyer
ovissa om permissionen eller döden väntar dem. Sannolikt har hon
aldrig fallit på den idén att protestera mot kriget självt. Det gör
däremot skådespelet. Trots allt. Därför är man glad, att det har givits
även på ett antal folkföreställningar.
Den nya svenska dramatiken har under säsongen lyst med sin
frånvaro på Dramaten. Men i stället har teatern presenterat två
skådespel från våra grannländer, ett norskt och ett finskt, som först gått
över landet som riksteaterföreställningar.
Det ena var Helge Kroghs Uppbrott.
Vid sidan av Nordahl Grieg intar Krogh ett hedersrum i den
moderna norska dramatiken, och det är så mycket naturligare att
sammanställa de båda diktarna som de bägge numera tillhöra den
socialistiska författarfalangen i detta lilla, radikala land, från vilket
det blåst så många friska vindar över Europas scener. Men medan
Grieg arbetar med massor och renodlar samhällsklasserna, renodlar
Krogh individerna, sådana de formats av samhället — och av
drömmen om det kommande. Själv står han med tre fjärdedelar av sin
personlighet kvar i den gamla, döende världen, men hoppas att med
den sista fjärdedelen få hemortsrätt i den nya och ljusare värld, som
skymtar i framtiden.
Det är endast tre personer i detta skådespel, två män och en
kvinna, och de båda männen äro helt fångna i den gamla, borgerliga
världen. Den nya får man endast ana som en ogripbar förhoppning i
slutakten, där kvinnan, Vibeke, företar sitt stora "uppbrott", överger
make och älskare och liksom Ibsens Nora försvinner i natten för
att söka rätt på sig själv. Det halvsekel, som förflutit mellan den
gamla kvinnosakspjäsen och detta moderna, sociala problemdrama,
har dock medfört en väsentlig förändring: det är inte i ensamheten
utan i gemensamheten, som Vibeke vill finna sin sanna personlighet.
Ibsen var radikal individualist i en tid, då borgerskapet ännu spelade
en progressiv roll i samhället och dess utveckling gick i den liberala
frihetens tecken — vad Krogh har velat skildra i sitt skådespel, är
individualismens kris i en kapitalistisk undergångsperiod.
Man får bara inte veta, var Vibeke slutligen hamnar. Björn
Björnson har i sina för ett par månader sedan utgivna memoarer från
Det gamle teater (Ghristiania Theater) karakteriserat olika
Nora-tolkningar ur den frågeställningen, hur de, efter det att spelet är
slut, kunna tänkas ha rett upp sitt dilemma. Anlägger man den
synpunkten på Vibeke, vet man uppriktigt talat inte, om hon till sist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
