Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 20 jan. 1938 - Beyer, Nils: Omkring nationalscenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Omkring nationalscenen 27
dödar den lille pojken. Handlöst kastas åskådaren mellan alla dessa
passioner, tills en viss försoning uppstår, i det fadern och sonen
finna varandra och svägerskan till på köpet överger sin brackaktige
man för den hon älskar. Fritiof Billqvist (äldste sonen), makarna
Ernst (fadern) och Alice Eklund (svägerskan) samt det sympatiska
teaterbarnet Helle Winther (den lille pojken) gjorde den rafflande
pjäsen så njutbar, som den över huvud taget torde kunna bli.
Blanche har i år firat sitt tioårsjubileum med ett franskt stycke,
Armand Salacrous En man som alla andra. Det är som alla andra
en pjäs om kärlek — om kärleken som rå och hänsynslös drift, ett
gissel, som naturen hudflänger människorna med. De usla karlarna
representeras av en samvetslös erotoman, som bryter ned sitt
äktenskap med lösa förbindelser till höger och vänster. Slutligen stå både
mannen och hustrun där lika förtvivlade och övergivna. En dolsk
Georg Rydeberg och en vacker och vek Esther Roeck Hansen
framstå som den egentliga behållningen av detta beklämmande skådespel,
som verkligen inte är någon problempjäs av den halt, att den värdigt
förmådde representera den bästa delen av teaterns traditioner.
Tacka vet jag då de båda repriserna av ... därom tiger munnen,
uppförd i närvaro av författaren, Roger Martin du Gard, och D. H.
Lawrences blod fulla proletärdrama, Min son är min, som sattes in
i säsongens slut.
En ganska stimulerande företeelse har även varit Sandro
Malmquists klubbteater, som mellan de ordinarie föreställningarna — ingen
dock av något större intresse — för en fast publik uppfört ett par
mera litterärt betonade skådespel. Den ena av dessa
klubbteater-kvällar gick mig förbi, men den andra var mycket lyckad med två
högst artskilda, var och en i sitt slag märkliga pjäser, den
drömspels-artade Holländaren ur Strindbergs otryckta skrifter och ett litet
lustigt upptåg från inkvisitionens dagar av Prosper Mérimée, Den
helige Antonii frestelse. Här fick man se, hur en teaterledare med
verklig entusiasm kan trolla med en enkel rekvisita på ett blygsamt
scenutrymme och en i många avseenden amatörmässig ensemble. En
liten seger firade dock Gunnar Sjöberg som den mystiske
holländaren, havens orosande, som i den strindbergska versionen en gång vart
sjunde år får komma i hamn och pröva äktenskapets förbannelse.
Till sist har Vasateatern efter en liten wienerbagatell, I
kärlek ... Be, fått besök av den store, lille Max Hansen, som i Axel
i sjunde himlen, en operett även den från Wien men i amerikansk
miljö, kommit som en försångare till det nya årets brokiga revyer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
