Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 20 jan. 1938 - Litteratur - Böök: Bil till Belgien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 Litteratur
ländare och valloiner har levat vM siidan av varandra på Scheldes och
Meusic’ stränder under ett årtusende, och de har hela tiden haft
gemensam styrelse. I senare tid har Belgien endast under tjugo år (1794—1814)
hört till Frankrike. Viallonerna betraktar sig överhuvud taget inte och
har aldrig betraktat sig som fransmän utan so.m belgare, och dets:amima(
gäller om det vida övervägande flertalet av de belgare, sojn har
flamt-ländska till modersmål.
Hur föga Böök har förstått av sammanhanget visar den fråga ham
ställer till den omtalade butiksflickan i Bryssel: »Är ni inte fransyska?»
Då flickan svarar nekande, genmäler den svenska professorn: »Men ni
talar franska». Flickan råkade ha flamländska till modersmål, men ä,ven
om hon hade tillhört den vallonska sidan ocih alltså haft franska till
modersmål, skulle hon utan minsta tvekan bestritt, att hon var »fransyska».
Bööks befängda felteickning av den belgiska språkfrågan är en produkt
av hans envisa bemödanden att göra motsatsförhållandet mellan franskt
och flandriskt språk till en liten episod i en större kraftmätning mellan
»latinskt» och »germanskt». Förf. berättar, att flamländarna tidigt kände
sig som »förfäktare av germansk kultur i motsats till den romanska», och
att de sympatiserade — med sina tyska rasfränder» (s. 162), under
det att vallonerna sikildras som starkt franskpåverkade, där de inte rent
uit betecknas som fransmän. Om de belgiska liberalerna sägs, att
de »stodo den kapitalistiska storbourgeoisin i Frankrike nära» (s. 171).
Hela denna klumpiga advokatyr med det uppenbara syftet att göra
flamländarna till en sorts tyskar — eller varför inte Hitler-anhängare med
en gång? — och vallonerna till fransmän röjer genast sin ursprungsort.
Det är den officiella tyska, nationalsocialistiska synen på Belgien vi ställs
inför i Bööks arbete. Hela den tokiga nazistiska rasläran, som gör alla
tysktalande människor utom judarna samt alla som talar andra
kontinentala sydgermanska språk till »tyskar» mer eller mindre, återklingar i
Bööks arbete. Den som vill ha ett handgripligt belägg på vart denna
doktrin )d:terst syftar, har bara att slå upp det atlasband, som ingår i
den sista, under Hitlers regim utkomna upplagan av Meyers
konversationslexikon. Här skådas en s. k. »Völkefkarte» över Europa, och på
denna karta betecknas flamländare och holländare utan vidare som
»Deutsche».
Det verkliga läget i Belgien är ett helt annat än det, som de
expansionshungriga tyska nazisternas önskedrömmar har konstruerat. Den
belgiska språkfrågan hämtar sitt mest utmärkande kännetecken ur det
förhållandet — ingenstädes ens omnämnt av Böök — att franskan råkar
vara ett världsspråk, under det att flamländskan inte är det. Hade alla
flamsktalande belgare redan omedelbart efter den belgiska statens
uppkomst (1830) som en man krävt samma rättigheter för flamländskan
som för franskan, skulle de utan tvivel ha kunnat driva sina önskemål
igenom, eftersom deras antal inte var mindre än vallonernas.. Men detta
skedde inte. Skälet var helt enkelt, att en mycket betydande del av
dem, som hade flamländska till modersmål, ansåg det praktiskt och
riktigt, att franskan bthöll en viss hegemoni inoim det offentliga livet. På
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
