Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 20 jan. 1938 - Litteratur - Böök: Bil till Belgien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur 49
Såvitt jag kan finna säger Böök ingenting om läget i Gent under
kriget — om man bortser från talrika omnämnanden ^v Bissings famösa
universitetsplaner. (I detta sammanhang bör nämnas en annan, för
Bööks metod belysantde uppgift: det var tyskarna, som under
ockupationen införde den obligatoriska skolgången i Belgien(!) — s. 162). För
Böök gäller det nämligen att visa, att flamlän-darna inte ens under kriget
uppfattade tyskarna som fiender. Gång på gång återkommer Böök till
detta orimliga påstående. För att bevisa det berör han belgarnas lidanden
under kriget endast under sitt uppehåll i landets fransktalande del.
För att göra saken än klarare gör han stor affär av de män av fliandriskt
språk, som under själva ockupationen sökte kontakt med tyskarna —
Borms och de övriga.
Sistnämnda taktiska manöver visar ingentiing alls. Högförrädare har det
funnits lika länge som det har funnits karaktärslösa människor. För
övrigt är Bööks framställning av Borms’ et conÄortes’ förehavanden
exakt. Samtidigt som den lilla belgiska armén förblödde vid Yser,
samtidigt som Bissing ordnade med den strängt folkrättsenliga
människoexporten från det erövrade landet, besöktes han av an grupp belgiska
medborgare med Borms i spetsen, alla av flandriskt språk, som erbjöd
ockupationsmyndigheterna samarbete och vänskap. Vilka personliga eller
ideella syften — Böök håller på det senare — som Borims et consortes
fullföljde med sin egenartade åtgärd kan lämnas därhän. Även för den
neutrale åskådaren ter sig manövern utomordentligt vidrig. Bööks
inträngande ehuru ytterst försiktigt framförda plaidoyer för Borms
för-ändrar inte detta intryck.
Från de flagranta förrädare, som flockades kring Borms, är steget
långt till de lojala flamländare, som under oilika former arbetade och fortr
farande arbetar för en mera gynnad ställnimg åt sitt språk. Att dessa
stämningar har spelat en viss parlamentarisk roll i Belgien under de
senare åren bestrids inte. Vad som däremot bestrids är Bööks ständigt
återkommande påstående, att den flamländska språkrörelsen skulle vara
ett led i någon sorts pangermanistisk strävan, vars yttersta mål är
Flanderns närmande till Tyskland i en eller annan form.
Det visitkort tyskarna lämnade efter sig i Belgien åren 1914—18
har blivit ett fasans minne för alla belgare, valloner som flamländarei.
Flandern led mera än Vallonien av kriget, och flamländarna i gemten
hyser långt ifrån några blida känslor mot fienden från 1914—18.
Förhållandet att en del flandriska separatister för närvarande driver^
sin egen diplomati i Berlin förändrar ingenting i sak.
Den vackra sagan om de ädla »germanernas» heroiska kamp mot en
fransktalande »kapitalistisk storbourgeoisi» (s. 171) och »fransktalande
och välskt sinnade partihövdingar» (ibidem) är bestämt lite för enkel för
att kunna ge någon närmare upplysning om en så pass komiplicerad sak
som Belgiens inre historia under det sista århundradet. Sagans ursprungs^
beteckning inger en också misstroende. Den är Made in Germany, till
och med ganska nyligen. Åke Thulstrup,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>