Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 20 mars 1938 - Tingsten, Herbert: Den materialistiska historieuppfattningen i »Den adertonde Brumaire»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’’Den adertonde Brumaire’’ 137
stark exekutivmakt. Bönderna äro icke i stånd "att göra sitt
klassintresse gällande i eget namn, vare sig genom ett parlament eller ett
konvent. De kunna icke låta representera sig, de måste representeras.
Deras representant måste på samma gång framträda som deras herre,
som en auktoritet över dem, som en obegränsad regeringsmakt, som
skyddar dem gentemot de andra klasserna och sänder dem regn och
solsken. Småböndernas politiska inflytande finner alltså sitt egentliga
uttryck däri, att exekutivmakten ställer samhället under sitt välde".
Tankegången är här rent hegeliansk, den kan närmast betecknas
som en omskrivning av det avsnitt i Hegels rättsfilosofi, som
behandlar förhållandet mellan folk och monark. Hegel talar här om
folksuveränitet som möjlig beteckning för det förhållande att ett folk
utåt, i förhållande till andra stater, utgör en enhet. Men folkets enhet
kommer i själva verket till uttryck i monarken, som därför äger
suveränitet; folket utan monark är "en formlös massa", som icke
kan utgöra en verklig stat. Marx kan också sägas anknyta till den
gamla föreställningen, att monarken representerar folket eller folkets
massa i motsats till de med särskilda rättigheter eller en särskild
organisation utrustade folkgrupperna (såsom feodaladeln eller de i en
representation företrädda stånden). Man erinras om tanken, att
monarken har förmågan att tillgodose "det helas" intresse utan
bundenhet vid vissa särintressen — en för praktiskt taget all
monarkistisk ideologi kännetecknande föreställning.
Marx’ uppfattning på denna punkt s3mes alltså rent ideologisk, den
ingår i ett idéschema, för vilket Marx ej redogör; något försök att
visa, att bönderna vare sig skulle ha önskat en stark exekutivmakt i
och för sig eller kunde antas profitera av en sådan, göres icke. Och
uppenbart är att en sådan bevisning icke är möjlig. De franska
bönderna hade i stort sett utan motstånd fogat sig i alla
regimförändringar sedan revolutionen. Tanken att de saknade
förutsättningar för politisk organisation och självständigt politiskt handlande
är visserligen rimlig. Men varför skulle på denna grund en ren
diktatur bättre överensstämma med böndernas "idé" än ett demokratiskt
styre eller en inskränkt monarki av den bourbonska eller orleanska
typen ? Endast den underliga tanken, att en oinskränkt härskare med
nödvändighet skulle representera folkets oorganiserade majoritet,
ligger bakom resonemanget.
På ett försök till politisk och social analys av det dåtida Frankrike
grundar Marx däremot den andra delen av sin bevisföring, som går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
