Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4-5, 20 maj 1938 - Litteratur - Hagberg: När döden gästar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur 263
tröskel. Här tycker man sig* spåra nyttiosynpunkten, och man undrar om
inte skråcket ifråga ursprun gli gen. komimtit från någon tröttkörd
arbets-kvinna, som i det längsta ville skydda det nyskurade golviet för smutsiga
spår. Tron att de efterlevandles tårar skulle hindra den dödes
lycksalig-och att man därför borde sörja måttligt förefaller vara mer barmhärtigt
än vidskiepligt betingad och ägnad att hjälpa de efterlevande att leva
vidarie.
Förieställningfar i samband med sjukdom ägnas ett särskilt kapitel,
själva död’skamipten ett annat. Lång kamp ansågs betyda -att den döde
gjort något illa: i Finland ansies tvärtom: ju större kamp ju^större krona,
vilket förefaller mera skäligt. Gick repet av under själaringningen
troddes att fan tog den döde just då. Biättre folk fick längre och,
vackrare ringning än de fattiga; för kungligt lik ringdes mellan 12 och 1
varje dag e’tt helt år. — Kistan och svepningein, likkammaren t)ch likvakan,
gravöppniingemi, sorgdräkten och sorgetiden få detaljerade beskrivningar.
Det är inte så Jänge seda,n man stoppade till den döde smått och gott i
kistan: en gubbe i Tierp, som dog 1902, fick en strut sinus med sig; det
hände att man stoppade dit kortlekar, kryckor, medicinfkskor och
glasögon; kvinnor fick sysaker. Ville man bli av med liiktomar gick det för
sig om man lade en skärva med i kistan när någo;n i huset dött. Ett
verksamt medel mot dryckenskap, använt i Skåne bara för 20 år sedan,
bestod i att hälla bräninvini i en död oich laga att det kom upp igein.
Sen gav man det åt dem: som skulle botas.
En säkerhetsåtgärd när deix döde skulle föras bort var att låta homom
färdas en annan väg än den vanliga för att han inte skulle hitta tillbaka
igen och spöka. Man grävde t. ex. väg un^der tröskeln. Men detta; att ej
föra liket genom husets vanliga dörr, som ursprunig^ligen var en
skydds-åtgäiid från de efterlevandes sida, blev med tiden en skymf mot den döde,
en vanära, som drabbade blott självspillingar och likställda. Bara
själv-spi^lingar och riktigt fattiga kördes foirdom till graven; det var inite så
jnånga som brydde sig om dem att det räckte ti,11 bärare. När den nya
tiden kom med sådan,a påfund som att köra även hederliga lik till graven
väckte detta mycken opposition; änkorina gräto. Ändringen kom till stånd
omsider, inte för att det var pnaktrskt art.it köra utan för a)tt bariarna,
som måste trakteras hederligt, brukade dricka så tappert aitt deras väg
bJev alltför vinglig.
Efter a,ll den kompakta dysterheten och vidskepelsen lättar det
onekligen att komma till gravölet, där de välska sedertiia blomma rikligen.
Ju storslagnare gille dess djupare sorg; det bullades upp av alla sorter
i mäktiga högar, och till yttermera visso’ hade alla gästerna med sig mat
i knyten. Det var fint att låta sig trugas; somliga gäster voiro så nöd-,
bedda att de måste bäras till bords, andra satte sig till våldsamt motvärn,
en del gick oeh gömde sig under sängar och i skrubbar. Det letades efter
dem, men så blevo de bortglömda, och fill slut måste de s^kamsna krypa
fram. Men sen kunde det gä livat till: man berättade historier, tydde
gåtor och spelade kort.
Det är förvisso en sällisam bok amanueriisen Hagberg med hängiven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
