Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beyer, Nils: Från Julius Cæsar till professor Mamlock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Julius Ccesar till professor Mamlock 355
uppförd på Odéon vid ett par av Spanienkommittén arrangerade
aftnar.
Stycket spelar i en liten andalusisk fiskarstuga. Senora Carrar är
en fattig änka, som till varje pris vill hålla sina båda unga söner
utanför kriget. Förgäves får hon uppbära smälek av grannarna,
förgäves söker hennes bror, milissoldaten Pedro, övertyga henne om
att neutralitet i detta ögonblick betyder att ta parti för Franco. Hon
vill inte förstå detta — tills hennes ene son, som helt fredligt legat
ute på sjön i sin fiskebåt, bäres in död, skjuten från en av
generalernas armerade kuttrar. Då låter seriora Carrar ta fram sina
gevär, som hon hållit dolda i stugan, och ett av dem behåller hon själv.
Nu vill hon gå med i kriget — i stället för sin son.
Den sällsamma neutralitetspolitik, som kulminerat i
noninterven-tionssvindeln, får här sin verkliga innebörd belyst av enkla, fattiga
människor, för vilka det inte är fråga om en politisk åsikt utan om
saken själv. Det är ingenting annat än den nakna, blodiga sanningen
Bert Brecht velat säga i detta vackra, stilfulla propagandastycke,
vilket om hundra år kommer att prisas av esteterna för sin "rena"
poesi. Författaren hade också själv varit med om repetitionerna,
och det var tack vare hans egen mästerliga personinstruktion, som
föreställningen fått denna gripande lågmälda intensitet. Hermann
Greid, en landsflyktig tysk skådespelare från Reinhardts teater, gav
på sin lätt brutna svenska ett fängslande porträtt av den trygge
milissoldaten Pedro, och Naima Wifstrand spelade den fattiga
seno-ran med en desperat butterher och en äkta glöd i den stora
uppbrottsscenen.
Den moderna svenska dramatiken har i år varit företrädd först
och främst på Dramatiska teatern med Pär Lagerkvists Mannen utan
själ. Skådespelet är betydligt överreklamerat, men det hade fått en
vacker iscensättning av Alf Sjöberg, och med Olof Widgren och
Märta Ekström som de namnlösa huvudpersonerna — liksom i en
medeltida moralitet kallas de endast Mannen och Kvinnan — tålde
det gott att ses.
Det är ett drama om tidens oro och nöd, inspirerat av
kontrarevolutionen i Tyskland. Trots de vaga konturer, med vilka miljön är
tecknad, kan den knappast vara någon annan än Berlin vid tiden
för riksdagshusbranden med dess blodiga gerillakrig i gator och grän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
