Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beyer, Nils: Från Julius Cæsar till professor Mamlock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358 Nils Beyer
rättsfall, där ett par siamesiska tvillingar stå anklagade för ett brott,
som den ene av dem begått och den andra ivrigt avrått ifrån.
Tyvärr kan man ju inte bura in endast den ene. Skall man då låta båda
löpa? Eller skall man straffa den oskyldige tillsammans med den
skyldige? Domaren blir helt naturligt konfys inför detta kitsliga fall,
men är i grund och botten inte varje människa ett sådant andligt
tvillingpar, ett dubbelväsen på gott och ont ? Jo, naturligtvis, om man
nu inbillar sig, att det är ondskan den borgerliga lagen straffar. Men
gå till storms mot lagen själv, det vågar Svend Borberg inte, och
därför har hans samhällssatir stannat vid en respektlös bohemgrimas
och en diktares lek för lekens egen skull.
Det är därför ett signifikativt grepp, då han dragit in själva den
litterära skapelseprocessen i handlingen. Den nyssnämnde diktaren
Malström och Hans Uns Förnuft (d. v. s. författaren Svend Borberg
och kritikern med samma namn) uppträda på scenen och arrangera
det hela efter sina ingivelser. Ett unikt nöje var det sedan att få
bevittna, hur teaterns ensemble agerade cirkusartister, och framför allt
se Lars Hanson göra sin vidunderliga entré som domaren Besman
i astmatisk döderhultaregestalt i jättehög skorstenshatt. Gycklet med
kälkborgarbrackigheten, som kulminerar i den parodiska
domstolsscenen, med de brokiga pellejönsarna placerade utanför skranket och
samhället och den av gud övergivna dumheten i domarsätet, var
också både fräck och uppfriskande. Mot reaktionens makter har
Svend Borberg fyrat av ett verkligt briljant skott ur sin litterära
salongsbössa. Men i våra dagar slåss man som bekant med andra
vapen.
Tjugutalet levde också upp på Nya Teatern ett tag, då man där
fick återknyta bekantskapen med en annan gammal Molnår-pjäs,
Liliom, vars falska djupsinne och tacksamma teatereffekter en gång
slogo så livligt an.
Sandro Malmquists klubbteater, som i all sin konstnärliga
ofullgångenhet likväl varit ett intressant inslag i det gångna teateråret,
avslutades så för säsongen med en spexig föreställning av Tartujfe.
Man fick där se Stig Järrel utstyrd på det mest vanvördiga sätt
som en stor, slemmig padda, med en stripig kalufs hängande
ned över det pussiga ansiktet och de pliriga grisögonen speglande
hela skalan av gudsnådlighet och falskhet och vanmäktigt raseri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
