Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 31 okt. 1938 - Kumm, Elfred: Från spannmålsundsättning till nödhjälpsarbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från spannniålsiindsättning till nödhjälpsarbeten 499
den late och försumlige bör ha föga att förvänta av sina
medmänniskors hjälp." Dessa ord av den östergötske landshövdingen efter
fyrtiotalets nödårsperiod ger i sammanträngd form hela
motivkomplexet för dåtidens nödhjälpsarbeten. Dessa kunna särskiljas i tvenne
huvudtyper, permanenta och de tillfälliga. En sådan gränsdragning
är dock mer teoretisk än reell, ty de olika formerna flöto ofta in i
varandra, och det är även här mycket svårt att göra distinktioner.
De permanenta nödhjälpsarbetena bestodo dels av fasta "frivilliga
arbetsinrättningar", där både arbetslokaler och bostäder inrymdes i
speciella byggnader. Sådana voro från 1800-talets början ganska
vanliga i städerna men mera sällsynta på landsbygden. Dels utgjordes
de av en "fattigvårdsindustri", vilken i likhet med dåtidens ordinarie
industrier organiserades enligt förlagssystemet. Kommunens
fattigvårdsstyrelse eller en speciell tillsatt nödhjälpskommitté inköpte
råvaror, främst lin och bomull, och utlämnade denna till de
arbetssökande, vilka fingo förädla råvaran i sina hem. När partiet var
färdig-förädlat försåldes det av kommimen, och ett nytt parti råvaror
inköptes och fördelades. På så sätt kunde en relativt obetydlig summa
räcka till en långvarig och ganska effektiv
arbetsanskaffningskam-panj, emedan den inte omedelbart förbrukades utan återkom efter att
ha gjort tjänst under en omslagsperiod. Det låg i denna verksamhets
natur, att den främst försåg kvinnorna med arbete och delvis även
barnen. Familjearbetet var ju en vanlig företeelse även under goda
tider. Metoden bestod således i att bereda de arbetslösa sysselsättning
vid dåtidens konsumtionsvaruindustrier. Det var denna dess karaktär
som gjorde den lämpad till permanent undsättningsanstalt. Ty den
var ju liksom en avläggare av den fortlöpande varuproduktionen.
Fattigvårdsindustrin tjänade väl främst att sysselsätta de personer
som av olika anledningar ledo av långvarig arbetslöshet. Även
då-förtiden torde ha funnits motsvarighet till vad vi numera kalla
rest-arbetslöshet och arbetslöshetsöar. I vissa trakter blev
konjunkturnedgången ibland särskilt långvarig, exempelvis i norrlandsbygder, då
linberedningen fick dödsstöten av den framträngande bomullen.
De tillfälliga nödhjälpsarbetena igångsattes, då en trakt mer än
vanligt härjades av missväxter, konjunkturnedgång och arbetslöshet.
De bestodo främst av vägarbeten, hamn- och kanalbyggnader,
avvatt-ningar och dylikt. Några finansierades helt med statens
nödhjälpsmedel, kommunernas egna tillgångar eller med frivilligt insamlade
medel. Dessa hade direkt nödhjälpskaraktär. Andra utgjordes av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
