Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 20 nov. 1938 - Fredriksson, Karl: Liberalismens renässans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIBERALISMENS RENÄSSANS?
Av KARL FREDRIKSSON.
1938 års val ’har givit socialdemokratin flertal inom väljai^kåren
och — efter hand som de senaste vinsterna inkasseras i
förstakam-marmandat — majoritet i båda kamrama. Kan man då tala om
liberalismens återfödelse?
Ja, ty vägning av erfareriheter och förskjutning av tänkesätt följer
inte nödvändigt samma schema som yttre maiktförskjutning mellan
partier och partikombinationer. De partier, som av tradition anses
företräda den ekonomiska liberalismen, har trängts tillbaka. Det
parti, som ifråga om ekonomiska principer gällt för att stå
liberalismen emot, har vunnit. Men inom detta parti har av allt att döma
försiggått en gradvis omvärdering, som innebär ökad uppskattning
av den ekonomiska rörelsefriheten och det personliga initiativet. Vore
socialdemokratin ensam i synfältet, kunde rubriken ha formulerats
icke som en fråga utan som ett påstående. Frågetecknet gäller icke
heller sådana den gamla ordningens bourboner som Svenska
Dagbladets professor Cassel och hans ekoröster i Sunt Förnuft. Deras
tankevärld är liberalismens mumie, balsamerad men stendöd. Det
finns emellertid bland kapitalismens principiella försvarare en
liberalism av annan art. Den har en kraftig livsgnista i behåll men är
så starkt beroende av tidigare växt förhålland en, att en lyckad
omplantering i vår tids ogästvänliga jordmån kräver ett övermått av
härdighet. Jag tänker på den liberalism, som emellanåt förfäktas av
redaktör Axel Brunius i Svenska arbetsgivareföreningens tidskrift
Industria och på den av honom nyligen introducerade franske
professorn Bernard Lavergne. Jag åtei^kommer dit, men vill först
rekapitulera den träta som nu håller på att aktualiseras på nytt, nämligen
frågan om den statliga utgiftspolitiken och dennas inverkan på
kapitalbildning och företagsamhet.
Högern och socialdemokratin företräder — här bortses från
nyanserna — tämligen motsatta åsikter både ifråga om krisernas karaktär
och metoderna för deras bekämpande. Socialdemokratin tyder krisen
som ett ofrånkomligt resultat av det kapitalistiska systemets
funktionssätt. Det väsentliga felet, och det som obönhörligen leder till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
