Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 20 nov. 1938 - Fredriksson, Karl: Liberalismens renässans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Liberalisfnens renässansf 539
feter låter oss ideligen veta, att denna fastlåsning är en synvilla.
Detta säger de m^ed sådan pondus, att man känner sig färdig att gå
tillbaka och se efter om det inte ändå är fel med ens egen
fattningsförmåga. Men så, just som läraren i katedern läser texten om krisens
orimlighet, går produktionen i baklås. Krisen är där.
Krisen bjuder påfrestningar för de flesta, och man är tämligen
allmänt ense om att något bör göras för att bemästra den.
Kapitalismens anhängare rekommenderar "enskild och offentlig sparsamhet".
Den utvidgade företagsamheten under högkonjunkturen har tagit så
mycket kapital i anspråk för fasta anläggningar, att det är svårt att
uppbringa vad som ytterligare behövs för att också hålla maskineriet
i gång. Rådet hlir följaktligen: spara mera så att kapitaltillgången
stiger och företagsamheten ånyo får nödiga rörelsemöjligheter.
Socialdemokratin — med den annorlunda uppfattning om krisen som där
har överhand — finner det angelägnare att hålla konsumentemas
köpkraft uppe, ,så att inte marknaden för konsumtionsmogna
produkter krymper ytterligare. Här bör kanske inskjutas, att den senare
synpunktens riktighet icke nödvändigt betyder att den andra saknar
fog. Det är nog i och för sig riktigt, att en stigande
anläggningsverksamhet, som suger upp det mesta av tillgängliga sparmedel,
medför en akut knapphet på sparm^el, kännibar för de färdiga företag
som behöver driftkapital och för de nyanläggningar som startat sent
och har svårt att ro i iand. Detta fenomen motsäger likväl icke
riktigheten i den allmänna skissering, som visar att konsumenternas
köpkraft blivit undernärd medan produktioniskapaciteten blivit övergödd.
Ville man vid första symtom av kris verkligen följa receptet om
sparsamhet och ’Ställa mera sparmedel till förfogande, skulle nog detta
ge möjligheter för en ögonblicklig lättnad, och på så sätt "bota
krisen". Men då blott för att låta den inom kort komma igen, med
ständigt mindre utsikt att genom ytterligare sparsamhet skrapa ihop
nödiga botemedel.
Är det då sant att socialdemokratin har ett botemedel mot krisen
i den motsatt riktade politik, som väsentligen tar sikte på att hålla
konsumenternas köpkraft uppe? Ja och nej. Det är sant så långt,
att en dylik politik ger människorna bättre motståndsikraft att
uthärda de påfrestande förändringar, som är förutsättning för
tillfrisknandet. Men krispolitiken — med all respekt för dess tyngd och
omfattning — väger förhållandevis ringa mot den väldiga kraft som
väsentligen utför saneringsverket, nämligen krisen själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
