Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 20 nov. 1938 - Fredriksson, Karl: Liberalismens renässans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
542 Karl Fredriksson
Förrrnodligen blir krisen denna gång icke på långa vägar så våldsam
som sist. Förutsättningarna är inte lika. Den mest betydelsefulia
skillnaden är att kapitalismens egna anhängare nu icke blott medger
möjligheten av en kris, utan förutser den som något självklart
återkommande. (Dess självklara plats ii det kapitalistiska systemet förnekas
alltjämt av Cassd, men eftersom staterna gör en massa störande
ingrepp, måste ju krisen komma <som en följd av dessa!) Denna nu
allmänt accepterade mening om krisens ofrånkomlighet — som icke
fanns under förra uppsvinget — kommer företagarna att bete sig
annorlunda. De är försiktigare med investeringar och igångsättande av
nya företag. De söker i högre grad än förr göra sina företag
storm-säkra genom att hålla ökade mobiliser^bara reserver. De drar sig för
att släppa ut pengarna på mera lönande men samtidigt mera
riskfyllda äventyr i nya företag. Det var detta fenomen som herrarna
Nordenson och Browaldh så riktigt konstaterade vid
handelskammar-mötet i Malmö, som de och professor Cassel så behändigt skyller på
regeringspolitikens hämmande inverkan, men som nog har sin
djupare orsak i företagarnas egen misstro till det kapitalistiska systemet
och i deras nya övertygelse att kriser är en ofrånkomlig ingrediens i
detta system, vare sig det är en socialdemokratisk eller konservativ,
en slösaktig eller sparsam regering som sköter statens utgiftspolitik.
Ty är det någon som har sett att kapitalisterna ser gladare ut i synen
och satsar pengar med större förtroende i länder där konservativa
regeringar sitter vid makten ?
En logisk följd av det här förda resonemanget är å andra sidan,
att socialdemokratin icke kan anse sig ha funnit ett medel att
eliminera krisen. Hade vi detta, så behövdes ju alls ingen krispolitik eller
krisberedskap! Distinktionen kanske förefaller att ha övervägande
teoretiskt intresse. HärtiM svaras, att om en teoretisk klarläggning
över huvud taget har någon betydelse, så har den praktisk betydelse.
Har vår argumentering och vår agitation — med eller mot vår vilja
— ingivit en större allmänhet den föreställningen, att vi äger en
säker metod att komma tillrätta med krisen, så kan det måhända bli en
besvikelse med oväntade konsdkvenser, när en kris anmäler ^ig ånyo.
Tror människor att vi tillfullo behärskar händelseförloppet, kan de
ju fråga sig, varför vi inte förebygger plågan lika gärna som att
lindra och hjälpa när den väl brutit ut. Står vi där svarslösa eller far
med tvetalan, kanske man drar den slutsatsen, att vi inte mäktar göra
något alls. Och det vore en lika skadlig isom oriktig slutsats. Ty det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
