Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12, 23 dec. 1938 - Beyer, Nils: Teaterkris på retur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater kris på retur 615
att befria det förtryckta folket. Han erinrar fadern om att denne
på sin första regeringsdag undertecknade 400 dödsdomar. Och —
fortsätter prinsen mied stigande ’hetta
— som den dagen ibörjat, ihar Ni fortsatt . . .
Att bygga upp ett övermodets redskap
mitt i Europa, som kan ta sig fram,
ifram över stympade och döda män
till större glupskhet, väldigare lydnad,
till större spridning av den sjuka vävnad,
där Ni är centrum! Detta redskap är
ipå väg, det rör sig tungt som en koloss,
ett tum i taget, och för varje tum
nalkas det stupet, över vilket vi
ska störta med Europa!
Här få diktarens ord -en sällsam aktualitet. Men utöver denna
humana protest mot en värld, som styres av våld, och som slutligen
skall förtära sig själv, når inte skådespelet: kronprins Rudolf kommer
till korta med sin livsuppgift — och han gör det i det ögoniblick han
inser, att han själv måste begagna sig av samana terroristiska metoder
som den gamla regimien. Våld kan endast slås ned av våld, och det vill
han inte vara med om. Det är kejsåren själv, som i en scen av
överlägsen människokunskap öppnar hans ögon för revolutionens
konsekvenser och får honom att rygga tillbaka. Den sista knäcken får han,
då kejsaren låter föirstå, aitit Mariie Vetsera, dien endia kvinna han
verkligen älskat, ursprungligen skickats till honom som spion. Att hon
verkligen kommit att älska honom, blir av underordnad betydelse.
Först när hon skjutit sig för hans skull, ser han allvaret i hennes
kärlek — och då har han iogenting att leva för.
Det är ett storstilat drama om väsentliga ting, men så som Alf
Sjöberg satt det i scen, blev det ett dystert praktfullt utstyrselstycke om
en familjetragedi. Det politiska perspektivet hade han tappat bort.
Lars Hanson spelade Frans Josef i den välkända masken som en
gammal patriarkalisk husbonde — men fruktansvärd var inte ett
Ögonblick denne blodbesudlade despot. Det var som om åskådarna
inte skulle få betvivla, att det i alla fall var han, den kloke monarken,
som satt inne med den riktiga statskonsten, och att hans autoritära
styrelseskick var det enda möjliga. Spelet var färgat av den servila
underkastelseanda, som går genom tiden, beredd att utan vidare
kapitulera för makten, hurudana former den än tar sig. Georg Ryde-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
