Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12, 23 dec. 1938 - Litteratur - Kollveit och Rytter: Arbeiderreising og målreising
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
Harald Kollyeit og Olav Rytter: Arbeiderreising og målreising. Det
norske arbeiderpartis forlag. 1938.
Norrmännen ha ett livligare temperament än vi svenskar och därför
bli också deras inlägg i debatter av skilda slag litet mera livfulla än
bos oss. Man drämmer till så det känns. Inte minst i striden om målet
har vårt grannfolk lagt i dagen en stridslust, som inte lämnar något
övrigt att önska. Kanske mer,a förr än nu, men än kommer det till synesi
en och annan livfull dust. Det senaste inlägget i den norska målstriden
är kommet från arbetarhåll och har till uppgift ,att visa på den rent
sociala sidan av saken. Författarna Harald Kollveit och Olav Rytter mena
att en framgång för landsmålet på samma gång är en framgång för
arbetarklassen i dess frigörelseverk.
Dyningarna från målstriden i Norge ha väl gång efter annan nått
över till oss, men många av oss svenskar ha inte riktigt kunnat förstå
norrmännen i denna deras uppgörelse. Vi ha ju haft förmånen att ha ett
mål i stället för norrmännen, som haft och ha dels bokmålet och dels
landsmålet, det förra tillkommet genom den långa politiska föreningen
med Danmark och det senare levande genom generationer ute på
landsbygden, där överklass och ämbetsmän inte förmått att göra bokspråket
till talspråk. De breda folklagren ha — i stort sett — aldrig känt sig
riktigt hemma med riksspråket, eftersom det har skilt sig för mycket från
det mål man själv talar. Dessa två olika mål ha helt visst också betytt
en hel del svårigheter för småfolket, då det gällt att bli delaktig i
landets kulturella liv.
Själva initiativet till målstriden var dock näppeligen detta, att
speciellt arbetarklassen och med den likställda skulle kunna resa sig på
ett lättare sätt, utan språktidens upprinnelse är att hänföra till^
en rent nationell företeelse. Det norska folket började söka sig fram
till politiskt oberoende och när man 1814 länkats loss från Danmark,
låg landet bättre till för reformering av målet. Man ville ha bort
danskan och i stället söka reda på vad som levde kvar ute i de mera
avgränsade bygderna av det gamla norska landsmålet och sedan med
hjälp av detta bygga upp ett äkta norskt mål. Främst blev det en fattig
bondpojke från Sunnmore, Ivar Aasen, som kom att skapa det praktiska
underlaget föir folkmålets framtid genom sin uppsamling av olika
dialekter och samarbetandet av dessa. Han bisträcktes av andra såsom
Aasmund Vinje, Oalus Fjortoft, Arne Garborg m. fl.
Författarna till den skrift vi här behandla understryka att alla dessa,
som på allvar satte i gång med att ge Norge ett eget språk, voro
komna från underklassen ute i bygderna. Det var underklassen, som
stred för kulturell och politisk frihet. Vägen till kunskap och upplysning
var lättare att nå för denna klass, om man fick använda det mål man f
vardagslag nyttjade, överklassen och ämbetsmännen voro motståndare
till landsmålet. Alltså blev striden för folkmålet på samma gång en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
