Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 20 jan. 1939 - In- och utrikes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 In- och vitrikes
tare falla i ögonen. Att socialdemokratin strävar efter att kringskära
kapitalägarnas frihet i de fall, där den missbrukas, behöver man icke
fördölja. Så har skett länge både där socialdemokratin spelat en roll
och där den haft mindre att betyda. Arbetskraftens exploatering har
det satts vissa gränser för. Men försök att kringskära t. ex.
yttrandefriheten ha icke gjorts och komma ganska säkert heller icke att göras
utom då den efter prövning befunnits ha missbrukats. Inte heller
torde man behöva befara, att socialismen medvetet skall sträva till
resursernas bortslösande och levnadsstandardens sänkning för att
kunna följa något slags gloire-politik. Det är där en sä väsentlig
skillnad föreligger, som somliga synas ha svårt för att upptäcka.
Huruvida produktionen i Tyskland icke är organiserad på det m.est
effektiva sättet må iakttagare söka avgöra. Det brister väl där likaväl som
inom ett liberal-kapitalistiskt samhälle, men den väsentliga skillnaden,
som man icke borde kunna undgå att lägga märke till, är att
produktionen icke längre syftar till behovstillfredsställelse utan till att
framställa i och för sig onyttiga och onödiga eller rent av skadliga ting.
Den dagen även socialismen slår in på en sådan väg, kan det vara
tid att börja tala om likheterna mellan dessa båda motstridiga
ideologier, den socialistiska och nazismens våldslära.
NÅGRA NYA REELLA ANGREPP å andra stater har nazismen
en tid underlåtit. Man kan ju bortse från det ständiga okvädandet
av de ledande personerna i andra länder. Det tillhör väl de ting, som
nazisterna helt enkelt icke kunna låta bli. I övrigt har man överlåtit
åt sin allierade, fascismen i Italien, att ställa krav. Man närmar sig
så småningom de länder, till vilka man förmodligen alltid i sista hand
syftat. Nu är det Frankrike det gäller. Tunis och Korsika och ja,
vem vet var aptitens gräns går. Fullt lika enkelt som då det gällde
Tjecko-Slovakien tycks det dock inte gå att tvinga Frankrike på knä,
allra helst som England inte visar någon villighet att överge sin
gamle allierade. Om Mussolini hyst några förhoppningar att kunna
få England över på sin sida eller åtminstone likgiltigt, synes han
ha tagits ur villfarelsen genom Chamberlains besök i Rom. Magrare
resultat kunde det väl knappast ha blivit av en konferens än det som
framgick ur det mötet. Om det är Chamberlain som kommit på bättre
tankar eller den fortskridande upprustningen i England, som medfört
att det engelska imperiet något raknat i ryggen, är kanske inte så lätt
att avgöra, men tonfallet förefaller faktiskt ha hårdnat något utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
