Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 28 feb. 1939 - Nordström, G. Hilding: Den svensk-norska socialdemokratin och unionsfrågan före 1895
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 G. Hilding Nordström
måkit siköts i förgrUimden unider 1891 års nionsika valrörelise.® Ehiuru
venstre vid valen vann len isäiker majoritet i stortinget, ispramg partiet
diocik efter vallsiegiern i en väsentlig pitinkt ifrån sitt under valrörelsen
Slå emfatiskt ’hävdade program i un-ionislfrågan. Talet lom egen morsk
utrike!smini’stier tystnade med ens. Vallöfitenais imanihaftiga språk
bleknade till ett försiagt krav på eget norskt konsulaitväsen.
Frontförändringen väckte självfallet isensation. Att slåss för egen morsk ut
rikesstyrelse, det var dock på isätt odh viis en strid fö:r Norges ära ocih rätt
såsom suverän istat odi tiiade följaktligen en principiell ibetydelse, som
icke kunde lämna någon likgiltig. Men att iskruva ner anispråken till
en fordran ailtenasit på ’eget konsulatväsende — som väsentligen vair
ett ekomomiiskt-praktiskt spörsmål — innebar ju en sinöplig reträttv
Vad hade då inträffat? Närmiast dsetta, att regeringens och
stortingsmajoritetens ledand^e mäm kommit lt:ill insikt om ;att det undeir valen
förfäktade unionsprogramm’et vair ogenomförbart.^^ Däreiniot ansåg
man betydligt större utsiikter föreligga för venstre att kunna driva
igenom kravet på eget moirskt konsulatväsienjde. Även en så proisaisk
fråga som denna inneslöt dock, menade (man, mioment, som, rätt
utnyttjade, voro ägniade aiUt agacera den norsika patriotismen och sätta
de stora massornas hjärtan i brand. Norge hadel ju vid denna tid
Europas näst största tonnage och var det tredje i storleksordningen
bland världens isjöfarande folk, miedan Sverge i bägge avseendiena låg
långt elftör. För döt norska folkpsyket inmebar konfrontationen med
dessa fakta len isvåruthärdlig belastning. En politisk meninigsriktning,
vilken isatte siiig före att bringa ändrinig härutinnan, behövde därför ej
misiströsta om ’framgång för sin isak. Regeringen kalkylerade förvisso
härmed. Det skulle också isnärt ’Viisa sig, att den räknat rätt. Bakom
den kommo nämligen att ställa sig icke blott stora skaror av nationellt
sinnade medborgare i samhällets breda lager och mellanskikt utan
även: de norska handels-, sjöfarts- odh prodiuktionLsintresisema. Även
taktiskt fann man det klokast att inleda den diplomatiska
isieparatiöms-aktiionen med kravet på iskilslmiäsisa i fråiga om konsulatväsendet såsom
första etapp. ^
Den norska kommiitté, isom hafit i uppdrag aitt iutreda konsulat
frågan, avgav på hösiten 1891 sitt betänkande. Den föreslog, att Norge
skulle fullt öventa ledningen av sitt komsulatväsien, och att den rådande
konsulära gemeniskapeo med Sverge skulle upplösas. Den morska
^ W. Keilhau. Det norske folks liv og historie gjennem tidene X.
Särs, Norges historie VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
