Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 28 feb. 1939 - Nordström, G. Hilding: Den svensk-norska socialdemokratin och unionsfrågan före 1895
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 (r, Hilding Nordströni
att översända vissa unionella utredningsakter till stortinget, men att
han icke anslöte sig till det reella innehållet i dessa dokument.
"Konungen är uppenbarligen på glid", skrev Social-Demokraten. Han
hade "ännu en gång kapitulerat i sak och protesterat i form", såsom
det svenska socialdemokratiska huvudorganet karakteriserade läget.
Längre fram på vårsidan kom unionsfrågan även upp till behandling
i riksdagen, där den diskuterades i en ganska lugn atmosfär.
Både den samtida pressen och en del numera offentliggjorda
brevsamlingar från den tiden ge vid handen, att stämningen i landet var
tämligen orolig.
Louis De Geer, som även under sin sommarsejour hade goda
förbindelser med huvudstaden, skrev exempelvis den 15/5 1892 till
Sibbern (De iGeers brevsamling), att
"kronprinsen tycks mera hågad (än konungen) att sätta hårt mot hårt
Åtskilliga militärer anse också, att ett ibestämt uppträdande, som icke uteslöte
utsikten av ett lindrigt våld, skulle vara av nytta."
Liknande synpunkter återfinnas även i Frödings brev från Norge,
återgivna i hans tryckta brevsamling.
Unionsproblemet fördes även på tal vid studentföreningen
Verdan-dis höstfest i Uppsala våren 1892, då den socialdemokratiske
förgrundsmannen Ludvig Meyer mötte upp som representant för den
radikala norska akademiska ungdomen i Norge. Karl Staaff, som fått
i uppdrag att bringa norrmännen föreningens hälsning och hyllning,
anslog härvid en ton, som måste ha tilltalat Meyer både som socialist
och unionsvän. Staaff icke blott prisade de demokratiska strävandena
i Norge utan motiverade även vältaligt och med vägande argument,
varför den svenska radikalismens ungdom fann det naturligt, att
broderlandet icke ville "avstå ifrån att också äga den nationella
suveränitetens yttre tecken och symboler",^® en uppfattning för vilken inte
heller Harald Hjärne under dessa år stod främmande.
Stortingsmajoriteten höll emellertid oryggligt fast vid sin
ståndpunkt i konsulatfrågan och fixerade den på nytt i ett ryktbart beslut
av den 10 juni 1892.
Det återstod att få konungens sanktion på stortingets 10 juni-beslut,
som bl. a. innebar en anmodan till regeringen att inleda förhandlingar
med Sverge om avveckling av den konsulära gemenskapen. Striden
mellan konungen och Norges regering antog allt mer irriterande for-
16 Karl Staaff, Politiska tal II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
