- Project Runeberg -  Tiden / Trettioförsta årgången. 1939 /
102

(1908-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 28 feb. 1939 - Jonsson, Thorsten: Tolv svenska romaner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

102 T hor st en Jonsson

senstjemas vidräkning med en adelskrets som visar degenerativa drag
är subjektiv. Det gör ingenting så länge den har en inre konstnärlig
sanning som får den att svida till i läsaren. Men man kan inte
komma ifrån, att här ibland förekommer ett direkt utpekande av person,
som inte är konstnärligt betingat utan rena ramJa okynnet. Synd att
sådant ska behöva vara med i något som annars drar ihop sig till ett
mästerverk.

Stilistiskt tillhör I livets vår också det yppersta som Agnes von
Krusenstjerna skrivit. Hon har ibland haft en egendomlig svaghet
för snar fager, alltför lättköpt prosa. Ska man dra till ordentligt, kan
man säga att det gått en Courths-Mahleråder genom hennes diktning;
tydligast har den framträtt i de av hennes noveller som är älskliga,
de som berömts frenetiskt av den kritik vilken inte vågat stå för att
den tyckt om de opassande von-Pahlenböckerna men ändå velat göra
rätt för sig på något vis. I den senaste volymen ser man inte mycket
av detta grunda sötvatten; här glider och forsar hennes klara stil
fram som en mäktig älv.

Agnes von Krusenstjerna är en själsskildrare, inte en
verklighets-skildmre. I verkligheten är den mellansvenska grönskan inte så mjukt
famnande grön, röda rosor har i nattmörkret inte en så
sammets-djup svärta, och feta motbjudande människor är sällan så ohyggligt
deformerade som i Agnes von Krusenstjemas version. Det hon
skriver har som sitt viktigaste ärende att återge ett själstillstånd.
Hennes raka motsats är Moa Martinson. Knappast någon svensk
författare står i ett sådant okonstlat och varmt vänskapsförhållande till
verkligheten som hon. Hon berättar utan ansträngning, och det
verkar som hon skulle ha fått gåvan alldeles till skänks. När man läser
hennes senaste bok, Kyrkbröllop, kommer man att tänka på
någonting som står i Harry Martinsons Midsommardalen, om hur
oändligt svårsett och svårläst livet är. För Moa Martinson tycks det inte
vara så. Hon bara kommer ihåg och hittar på och skriver ner. Ibland
kan hon bomma grundligt; större delen av föregående bok, Drottning
Grågyllen, var misslyckad. Men den som kom ut i höstas var
alltigenom bra och kanske den bästa bok hon har skrivit.

Det är en fortsättning på Mor gifter sig (1936). Den handlar om
fattigt folk och förefaller inte innehålla ett ord som är osant. Av
författarinnans manhaftiga pratsjuka, ibland lite tröttande och
särskilt framträdande i Mor gifter sig, finns här knappast ett spår kvar.
Försvunnen är också den berättarglädjens oreda av rysk typ, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:07:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tiden/1939/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free