Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, 1939 - När socialismen bröt sig väg - Svanberg, Victor: Social diktning under arbetarrörelsens genombrottsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Social dikining under arbetarrörelsens genonibrottsår 221
noveller. Man kan dock ej påstå, att detta studienit kunnat ersätta
självupplevelsen.
Även en annan svårighet ställde sig i Geijerstams och de andra
naturalisternas väg fram mot social dikt. Blott helt kort hyllade de
Brändes’ paroll, att skönlitteraturen skulle sätta problem under debatt.
De sökte snart tvärtom förverkliga en tendenslös, opartisk, enbart
skildrande prosakonst. P"ör Geijerstam blev det, som Melker Johnsson
visat, omöjligt att fullkomligt följa den nya principen, emedan han
utanför konstens område förblev socialreformatoriskt sinnad och hans
medkänsla då och då bröt genom alla föresatser att skildra
åsikts-löst. Konsekventare var Ola Hansson. För honom liksom för de
danska och franska naturalister han åberopade, var den tendenslösa
dikten ett korrolarium av själva deras livsåskådning. De voro
obönhörliga determinister, och det tedde sig för dem lika meningslöst att
reformera samhället som att ändra de drifter, vilka bestämma
individernas öde. Redan i Notturno är Ola Hansson social pessimist. Än
hånar han den medkänsla, som stannar vid fraser
(Ögonblicksbilder 2), än beklagar han den idékamp, som är ärlig men lika
maktlös ändå (Notturno 18). Dessa dikter beteckna omslaget; på några
få år skulle 80-talets djärva reformvilja och glada kamplust vändas
i trött maktlöshetskänsla.
Samverkande med den filosofiska determinismen och säkerligen
starkare än den har själva den sociala och politiska kampens
skärpning bidragit att öka diktarnas pessimism under decenniets sista hälft.
Den långvariga ökonomiska depressionen, de skärpta klass-striderna
i England, socialistlagarna i Tyskland, tullstriden här hemma äro
några av de fakta, som verkat mest deprimerande.
Snoilsky var i sin livssyn oberörd av naturalismen i alla dess faser,
men likväl kan man hos honom alldeles som hos de egentliga
åtti-talis-terna följa omslaget från förhoppningsfullhet till defaitism, och man
ser i hans uttalanden tydligt den stigande oron inför världshändelserna.
Är från år bli hans klagomål över reaktionens framgångar detaljrikare
och dystrare. Det är särskilt Bismarcks regim hans hat och fruktan
gäller. Ingen gör motstånd mot järnkanslern, säger han en gång,
utom ett par hundra tusen socialdemokrater, och vad förmå de? Om
man av ett sådant yttrande kan frestas tillskriva honom sympati
för socialismen, korrigeras man av ett annat brevställe, som visar, att
i Snoilskys ögon det röda alternativet är lika hemskt som det svarta:
"de ekonomiska rubbningar, som då (vid ett stort europeiskt krig)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
