Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, 1939 - När socialismen bröt sig väg - Lindbom, Tage: Socialdemokratin och den fackliga rörelsen under genombrottsåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Socialdemokratin och den fackliga rörelsen 245
När så den socialistiska agitationen började med förkunnelsen om
klasskampens nödvändighet, hantverksyrkenas undergång och
storindustrialismens seger, var det helt naturligt, att de yrkesstolta
fackföreningspionjärerna betraktade socialismen med en viss skepsis, som
ofta övergick till ren fientlighet.
När socialisterna på hösten 1885 sökte genomdriva en
programrevision i radikal riktning inom Stockholms fackliga centralkommitté,
kom det till öppen strid med det moderata fackförenings folket. De
som togo avstånd från socialisterna beskyllde dessa för att genom
att blanda in ovidkommande politiska frågor splittra den fackliga
enheten och utså misstro och hat mellan arbetare och arbetsgivare. Man
borde ha förståelse för arbetsgivarnas svårigheter och i stället för att
bedriva hänsynslös klasskamp efter det socialistiska receptet
förtroendefullt samarbeta med principalerna och på så sätt hjälpa upp
hantverksyrkena. Denna riktning, som med ett vilseledande ord
betecknats som den "liberala" fackföreningsrörelsen, torde vid denna
tidpunkt ha omfattat majoriteten av fackföreningsfolket i Stockholm.
Striden slutade emellertid med att socialisterna drevo igenom sina
programkrav och besatte styrelseposterna.
Det moderata fackföreningsfolket hade obestridligen rätt i sin
beskyllning att socialisterna agiterade på ett sätt, som äventyrade den
fackliga enheten. Många arbetare blevo rädda och drogo sig undan,
fruktande repressalier från arbetsgivarnas sida, andra ogillade
socialismen och resultatet blev, att flertalet fackföreningar lämnade den
fackliga centralkommittén. Men på lång sikt var dock
socialdemokratins inträngande i fackföreningsrörelsen av avgörande betydelse. För
det första bröto socialdemokraterna med den yrkesprotektionistiska
uppfattningen. De förutsade storindustrialismens seger och därför en
skärpning av motsättningarna mellan arbetare och arbetsgivare. De
första fackföreningarna hade väsentligen byggt på yrkessolidariteten
och ledde sina traditioner direkt tillbaka till den gamla skråideologin.
Men detta kunde ej i längden räcka som sammanhållande band för
den framväxande arbetarrörelsen. Socialisterna vädjade till
klasssolidariteten. Alla arbetare, oberoende av yrke, skulle känna sig som
bröder, de voro alla föremål för samma förtryck och hade alla en
gemensam fiende — kapitalet. I sin iver att bevisa detta gjorde
socialisterna säkert många psykologiska misstag. De räknade ej med
att arbetarna inom de aristokratiska yrkena med sin kåranda,
yrkesstolthet och patriarkaliska tradition sloille bjuda ett så starkt mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
