Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, 1939 - När socialismen bröt sig väg - Lindbom, Tage: Socialdemokratin och den fackliga rörelsen under genombrottsåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Socialdemokratin och den fackliga rörelsen
247
ning ägnade sig åt rent fackliga frågor och engagerade sig i det
fackliga arbetet. Inom partiet var det en allmänt utbredd mening, att det
låg en fara i att på detta sätt utplåna gränsen mellan den
partipolitiska och den fackliga verksamheten. Här uppstod då ett
organisationsproblem. Hur skulle de båda rörelserna förhålla sig till varandra?
Skulle de stå under en gemensam överledning eller skulle de
organisatoriskt hållas strängt isär med var sin överstyrelse? Slutligen gjorde
socialdemokratins ökade inflytande inom fackföreningsrörelsen, att
dennas definitiva erkännande av de socialistiska idéerna och
anslutning till socialdemokratiska partiet av många började anses som
ett ej alltför avlägset liggande mål, imder det andra ställde sig
avvisande till alltför kraftiga åtgärder i syfte att på den kollektiva
anslutningens väg vinna svensk arbetarklass för socialdemokratin.
Partikongresserna sysselsatte sig givetvis i stor utsträckning med
fackliga frågor. På den konstituerande kongressen uttalade man, att
agitatorerna skulle bemöda sig om att stärka den fackliga rörelsen som
varande "den lämpligaste formen för och bäraren av den
klassmedvetna arbetarrörelsen". Den följande kongressen betecknade
fackföreningarna som arbetarpartiets egentliga grundval och uttalade sig för
att bedriva organisationsarbete bland bergsbruks- och
jordbruksarbetarna, vilket också skedde och vars främsta resultat blev gruv- och
bruksarbetarförbundets bildande.
De två första partikongresserna lämnade organisationsfrågorna
olösta. Däremot diskuterades de ute i partiorganisationerna och i
partipressen. En av de frågor, som redan från början kom att stå i
förgrunden, var fackföreningarnas ställning till partiet. Axel Danielsson
var den, som mest energiskt arbetade för att skilja politisk och
facklig verksamhet åt. Han påyrkade en grundlig omorganisation redan
till partikongressen 1891. Partiet behöver omorganiseras, skrev han i
Arbetet. Ett par års erfarenhet har lärt oss, att hela partiapparaten
är politiskt ohanterlig, beroende på dualismen mellan den fackliga och
politiska sidan av arbetarrörelsen. Följden har blivit, att partiet varit
alltför ensidigt verksamt som fackföreningsorganisation. Partiets
förtroendemän ha angripits för att de sökt draga in fackföreningarna i
den politiska kampen.
Även om Danielsson överdrev i sin kritik, var denna ingalunda
oberättigad. Uppenbarligen hade man från början räknat med att de
politiska partiorganisationerna skulle växa sig starka och bli partiets
elittrupper. Det blev tvärtom så, att de fackliga organisationerna ftill-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
