Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, 1939 - När socialismen bröt sig väg - Lindbom, Tage: Socialdemokratin och den fackliga rörelsen under genombrottsåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Socialdemokratin och den fackliga rörelsen 251
rörelsen hade partiet sålunda möjligheter till och intresse av att genom
sitt ingripande förhindra onödiga och illa planlagda strejker.
Socialdemokratiska partiets inställning till strejker undergick en
påtaglig förändring under nittiotalets första år. På åttiotalet hade
socialisterna gått till angrepp mot de icke-socialistiska
fackförenings-männens tveksiamhet, när det gällde att tillgripa strejk. Strejken var
ett stridsmedel, framhöllo socialisterna, som ej blott kunde tillföra
arbetarna materiella förbättringar utan även hade ett agitatoriskt och
pedagogiskt värde. Strejken var ett uttryck för arbetarklassens
frigörelsekamp. Genom strejken väcktes de slöa och ointresserade
arbetarnas klassmedvetande till liv, och n3^ttiga erfarenheter gjordes för
framtida strider mellan förtryckare och förtryckta.
De omfattande strejkerna i början av nittiotalet framkallade en
omsvängning i partiets inställning. De togo partiets krafter och
ekonomiska resurser i anspråk i en omfattning, som inverkade menligt på
partiets övriga verksamhet. Vidare hade erfarenheten jävat den
tidigare förfäktade trossatsen, att strejker voro utmärkta fackliga och
politiska agitationsmedel. Avgörande var därvidlag de resultat, som
strejkerna gåvo. "Är det då icke skäl", skrev Social-Demokraten
sommaren 1892, "att i tid söka en reglering mot en ojämn och skadlig
fördelning av partiets resurser och att söka förebygga styrkeprov, som
ännu överstiga partiets krafter utan att lämna mot utgifterna
svarande valuta?"
Den centrala partiledningen följde den praxis, att den endast
engagerade sig i försvarsstrider, föreningsrättsstrider och strejker,
som voro av stor omfattning eller ur partiets synpunkt voro
av större betydelse. De konflikter, i vilka partiet i sin helhet
engagerade sig, blevo sålunda få. Partidistriktens styrelser kommo
däremot att sysselsätta sig med konflikter i stor omfattning. Vid lokalt
begränsade strejker låg det närmast till hands att vända sig till
distriktsstyrelserna. Då partiet bemödade sig om att begränsa
konflikternas antal och omfattning, uppmanades vederbörande organisationer
vanligen att först pröva alla medel att på förhandlingens väg söka
uppnå förbättringar. Då hemställan om partiets stöd i en del fall kom
först efter strejkens utbrott, var ett dylikt tilllvägagångssätt uteslutet,
men efter hand som den fackliga rörelsen disciplinerades och
kommunikationen mellan denna och partiet förbättrades, blev det vanligt,
att föreningarna och förbunden först förvissade sig om understöd,
innan stridsåtgärder vidtogos. I åtskilliga fall del togo även parti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
