Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordström, G. Hilding: Den svensk-norska socialdemokratin och unionsfrågan före 1895
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344 G. Hilding Nordström
anspråk på att i unionsfrågan uppträda såsom myndig talesman för
icke allenast norsk frihetstradition utan samtidigt även för folklig
reformradikalism.
Den svenska nationalism, som under unionsstridernia på 1890-talet
bekämpade de norska separationsaktionerna, hade däremot knappast
några rötter i eller intimare förbindelser med folkliga traditioner och
uppfattningssätt. Anstrykningen av chauvinism var påtaglig.
Uppburen företrädesvis av de bildade ooh välsituerade i samhället hade
den i det dåtida Sverge vanligen föga till övers för demokratiska
strävanden. Men den hämtade sin styrka ur ett äkta patos. Många
svenska nationalister voro nämligen ärligt upprörda över den
rättskränkning, som norsk vänster ansågs ha gjort sig skyldig till under
försöken att uppnå sina eftertraktade ’mål utan (hänsynstagande till
Sverges historiskt och statsrättsligt grundade krav. Medan emellertid
norsk socialdemokrati kunde förmås att åtminstone vid ett par
tillfällen av stark unionspolitisk spänning ställa sig bakom venstre, voro
de svenska aAetarna åter svurna fineder till den nationella tankens
härolder i sitt land.
De ledande svenska socialdemokraternas sympatier drogos
förden-skulle Över till den av den norska demokratin omfattade
ståndpunkten i unionsfrågan, så långt denna sammanföll med kravet på full
likställighet för bägge staterna inom unionen. Men liksom det gavs
norska socialister, vilka i likhet med Meyer önskade en lösning av
de föreliggande konstitutionella odi politiska svårigheterna på basis
av unionens fortsatta bestånd, medan anidra omedelbart påyfkade
unionens likvidering, delade sig meningarma på denna punkt även
bland Sverges ledande socialdemokrater. Branting, vilkens allmänna
socialistiska livssyn torde ha varit nära befryndad med Meyers, intog,
såsom i det föregående uppvisats, i denna fråga en annan ställning
än Meyer och sina vänner Danielsson och Sterky. Detta förefaller
så mycket egendomligare, som det i Brantings väsen fanns en
nationell ådra, under det att särskilt Sterky var utpräglad internationalist
till hela sin andliga läggning. Varpå berodde då denna Brantings
hållning? Djupast torde den ha sin förklaring i hans genomtänkt radikala
samhällsåskådning, i vilken frihetsbegreppet intog en central plats.
Nationemas självbestämningsrätt var honom lika dyrbar som folks
odh klassers frihet. I hans ögon lade nu unionen en hämmande boja
både på den norska nationens självständighet och på arbetarmassomas
utveckling till politis^k frihet ooh självständighet i bägge länderna. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
