Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beyer, Nils: Teatern i skuggan av det nya kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teatern i sktiggan av det nya kriget 349
Men föreställningens st järnprestation gjordes av Edvin Adolphson
(som därmed tillfälligt återvänt till nationalscenen) i amerikanens
betydelsefulla roll. Med sitt tuggummi, sina balett flickor, sitt brokiga
förflutna och sin anpassningsbara livsfilosofi av typen "leva och låta
leva" representerade han i all anspråkslöshet det sunda förnuftet —
men också småfolket, som i första rummet är vigt åt undergången.
Någon räddning undan denna synes Sherwood ha svårt att tro på,
ehuru han låter en fransk socialist (med lidelse framställd av Uno
Henning) tydligt säga ifrån att det europeiska dårhuset är en produkt
av fascismen och rustningskapitalet. Med sin pessimism förenar han
dock viljan till radikal propaganda, låt vara att socialisten blir
arkebuserad, till på köpet med ropet Vive la France! De enda, som inte låta
sig ryckas med av nationalistiska känslostämningar, äro betecknande
nog den italienske fascistkaptenen och rustningskapitalisten: för den
förre existerar endast plikten, för den senare endast profiten.
Den angliserade amerikanen T. S. Eliot har också skrivit sitt
symboliska medeltidsdrama, Mordet i katedralen, med vår tids
händelser för ögonen. De fyra stålklädda riddare, som med sina svärd
sticka ned Thomas Becket vid själva altaret i kyrkan, äro ingenting
annat än förklädda representanter för den nutida europeiska
"realpolitiken". Men diktarens egen uppfattning kommer till tals i körens
sköna och segervissa sluthymn:
Ty varhelst ett helgon har levat, varhelst en martyr för Kristi
blods skull har gjutit sitt blod,
där är helig mark, och det heliga skall icke vika därifrån,
även om arméer trampa fram över den, även om turister komma
med sina resehandböcker och titta....
ur sådan mark springer en kraft, som för evärdliga tider
förnyar jorden,
även om den ständigt förnekas. Därför, o Gud, tacka vi dig,
som så har välsignat Canterbury.
Det är en katolsk diktares credo, som inte kan vara opåverkat av
hitlerismens brutala framfart mot katolikerna i Tyskland under den
period dramat kom till. Det skrevs nämligen för festspelen i
Canterbury 1935. Till sin anda är det ett mellanting av idédikt och katolsk
mässa, men så som Alf Sjöberg hade satt det i scen — hans tyvärr
enda regiafbete på Dramaten under säsongen — blev föreställningen
i första rummet en estetisk upplevelse. Hans styrka ligger i det yttre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
