Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 26 juni 1939 - Stolpe, Herman: Kampen mellan »hungriga» och »mätta» stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kampen mellan "hungriga’’ och ’’mätta’’ stater 391
stater. Faktum är, att de råvaror, som äro typiska kolonialvaror (d. v. s.
som endast produceras eller kunna produceras i koloniområden),
uppgå till ett antal av endast tre, nämligen palmolja, gummi och kopra. Av
dessa är gummi en råvara av största betydelse för alla industriländer.
De övriga två, palmolja och kopra, ingå i den stora gruppen
vegeta-’biliska oljor och fetter (som användas såväl för mänsklig förbrukning
som för industriella ändamål), varav vissa produceras i flera länder.
Dessa två varuslag ha icke en speciell användning, för vilken icke
andra varor inom samma grupp kunna lika väl nyttjas. En fjärde
produkt, nämligen tenn, finns i rikliga mängder i kolonierna, ehuru icke
endast där.
En beräkning, som givetvis endast kan vara ungefärlig, synes ge vid
handen, att den totala produktionen (för såväl inhemsk användning
som för export) i samtliga kolonier av alla ur handelssynpunkt
betydelsefulla råvaror icke utgör mer än 3 proc. av världsproduktionen,
vilket är en betydligt mindre procentuell del än dessa områdens andel
av världens befolkning (12,5 proc.). Koloniområdenas andel i
världshandeln är icke heller mycket mer betydande. År 1936 svarade dessa
områden för 9,7 proc. av världsexporten och mottogo 8,i proc. av
världsimporten. Dominions och andra självstyrande områden äro
givetvis icke medtagna i dessa beräkningar.’’
Tvärtemot vad som i allmänhet antages äro alltså kolonierna
relativt råvarufattiga områden. De svara för blott 3 proc. av
världsproduktionen, medan de äga mer än 12 proc. av världens befolkning.
Problemet om folkens rimliga försörjning med råvaror är alltså
endast i mycket liten utsträckning ett kolonialproblem. Huvudfrågan
är, hur de råvaror, som finnas inom suveräna områden, skola
fördelas.
Det är tvivel underkastat om Italien genom förvärvet av
Abessinien förbättrat sina försörjningsmöjligheter. Erövringskriget har
dragit stora kostnader, vartill måste läggas kostnaderna för landets
penetration och förvaltning efter erövringen. Vidare kostar det ekonomiska
nyttiggörandet av landet vackra slantar, och det är ännu ovisst, om
Abessinien överhuvud döljer några större naturrikedomar. — Vad de
tyska förkrigskolonierna beträffar, har det av en expert sagts, att
"de fruktbara äro obeboeliga, och de beboeliga äro ofruktbara’’. Även
där torde vara mycket litet att hämta för ett kapital fattigt land som
Tyskland, ty en effektiv kolonisering kräver långsiktiga
kapitalinvesteringar och ställer krav på ytterligare rustningsbördor, om moderlan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
