Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 26 juni 1939 - Wizelius, Ingemar: Hjalmar Söderberg, åttitalist och trettitalist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmar Söderberg, åttitalist och trettitalist 401
det strängt taget har med saken att göra. Prästen svarar, att det
är en mycket svår synd att älska negresser. "Men om kapten Dreyftis’
försvarare äro sådana, hurudan måste icke då han själv vara!" För
övrigt är det inte längre något tvivel om att den anklagade är
skyldig. Måhända hade han från början inte begått något brott; domare
är ju inte mer än människor. Men genom att envist vidhålla sin
oskuld — fast han därigenom rubbar förtroendet för rättskipningen
— har han under alla omständigheter visat sig vara en
fosterlandsförrädare. Kanske, frågar författaren, väntar ni er, att den
gudomliga rättvisan en gång ska gottgöra, vad den mänskliga felat?
Knappast, svarar prästen och hänvisar till kyrkofadern Papinianus. Han
menade, att respekten för den mänskliga rättvisan skulle äventyras,^
om man lärde, att den kunde korrigeras av den gudomliga. "Han
ansåg det därför nödvändigt och gott, att den som här på jorden blivit
orättvist, men under iakttagande av alla lagliga former dömd till
döden, i det kommande livet bleve fördömd."
Hjalmar Söderberg älskar att forma om sitt patos till ironi, att
skenbart oberörd kåsera om ting, som upprört honom i hans innersta.
Den raljanta historietten om kyrkofadern Papinianus är inte något
undantag från den regeln.
Dreyfusprocessen hade visat, vilka krafter som i Frankrike stod
bakom reaktionen mot naturalismen; de litterära motsättningarna dolde
politiskt-sociala. Här i Sverge tycktes saken ligga annorlunda till.
Våra nittitalister menade, att de gjort ett enbart estetiskt uppror.
Många av dem, särskilt Fröding och Selma Lagerlöf, hade tagit
bestående intryck av åttitalets idéer. Det kunde man finna, om man
läste dem noggrant. Deras samhällskritik var emellertid minst av
allt påträngande, och den stora publiken lade knappast märke till
den.
Men just bristen på aggressiv opposition gav ju tydligt besked om,
att även det svenska nittitalet hade politiska tendenser. Det var
Hjalmar Söderberg tidigt på det klara med. Han beundrade visserligen
de nya författarna, och lyriken väckte hans hänförelse. Men i
grunden var den honom trots allt främmande: "Världen var ju likväl
densamma som förut, allt gick sin vanliga gång, och ingen seger var
vunnen — var tiden inne att sjunga?" Han saknade en rättfram
och energisk samhällskritik. Han längtade efter "en man, som icke
sjöng, utan talade, och talade tydligt!"
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
