Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 26 juni 1939 - Händelser och spörsmål - Italien under tysk förmyndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
Den engelska finanstidskriften Economists
korrespondent i Rom har nyligen (17 juni) gjort en
synnerligen intressant analys av det tyska
förmyndarskapet över Italien:
»Det formella alliansfördraget mellan Italien och Tyskland har
undertecknats, ceremonierna äro undanstökade, de vanliga »spontana»
festligheterna ha ägt rum i Berlin ; här i Rom har den vanliga folkmassan
samlats på Piazza Venezia och hurrat och ropat på Mussolini under larm från
den ordinarie fascistiska klacken med dess rytmiska hejarop »Du-ce,
Du-ce». Och nu när tumultet lagt sig, har folket slagit sig ner för att
överväga resultatet.
De yngre partimedlemmarna äro mycket tillfredsställda. Det har i
stort sett varit deras politik. Statsfilosofin, som genomträngt
skolundervisningen och proklamerats i de halvmilitära ungdomsorganisationerna,
innebär en revolt mot de strävanden efter civilisation, som utgått från det
kristna förnuftet under två tusen år, och en återgång till det hedniska
levnadssättet, till Roms superbm, till kulten av våld och makt, till
erkännandet av den materiella vinsten som tecken på framgång; och allt
detta tillämpas med oändligt mycket större hänsynslöshet och verkan
på andra sidan Alperna i Tredje Riket. De yngre fascister, som resa i
Tyskland, finna tydligare och våldsammare uttryck för sin livsåskådning
än vad de kunna genomdriva i sitt eget land. Därav det snabba
inträngandet av nazistiska idéer i Italien (rasfördomar och antisemitism äro
exempel av tragisk innebörd, den noggranna marschen ett exempel i
den komiska stilen), därav villigheten hos sådana ledare som Ciano och
Starace att blint överlåta sitt lands väl och ve i den mäktige grannens
händer.
I Tysklands spår säga de sig förbereda Italien för vad som nu brukar
kallas »blixtkriget». Alla Italiens beräkningar syfta till snabb aktion. Dess
strategi är uppgjord efter samma krav på snabbhet. Den plan, som oftast
diskuteras öppet, går ut på ett »knock-out-slag» mot Frankrike. Man
gör gällande, att Frankrike endast undgick förintelse vid Marne tack vare
Italiens neutralitet. Denna gång komma italienska, tyska och (något som
är önskedrömmar) spanska arméer att samtidigt översvämma franskt
territorium. Inom två eller högst tre veckor kommer Frankrike att vara
krossat.
Den hjälp, som England och möjligtvis Ryssland skulle kunna ge,
avfärdas föraktfullt. England har ingen armé, Ryssland ligger för långt
borta och kommer i varje fall icke att gå med i ett krig. Och vem vill
gå till strid för att återupprätta ett förintat Frankrike? På detta vis skall
kriget sluta med en seger för axelmakterna. Tyskland får ta hand om
England (med vilket icke ens den mest entusiastiska ungdomen anser
Italien ha något otalt). Frankrike faller på Italiens lott, och de seger^
villkor, som i dessa dagar öppet diskuteras, grunda sig på Frankrikes
uteslutande från Medelhavet. Det nordafrikanska imperiet kan delas genom
Italien under
tysk
förmyndare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
