Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 5 nov. 1939 - Willers, Uno: Dolkstötsteorin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
598 Uno Willers
ledde, påstod man, till att civilbefolkningen i öppen revolt tillfogade
den segerrika hären en dolkstöt (Dolchstoss) i ryggen. Så har man
lyckats skapa en aktuell ideologisk anknytning för hela den
antirevo-lutionärt sinnade delen av befolkningen till ett urgammalt sagomotiv;
hjälten faller icke i öppen kamp utan för ett dolskt försåt. Försvarets
främste målsman, Hindenburg, har också i sina memoarer förklarat
—■ dock utan att direkt tala om en dolkstöt: "Wie Siegfried unter
dem hinterlistigen Speerwurf des grimmen Hagen, so stiirzte unsere
ermattete Front" . . .
De två decennier, som skilja Hitlerrevolutionen från krigsutbrottet,
anses fyllda av en lång brottning mellan "tyska" och "icke tyska"
krafter. En nationalsocialistisk historiker, Heinrich Wolf (i Deutsche
Geschichte; 1936), har bildligt skildrat denna som en strid mellan
"Armusdeutsche" och "Flavusdeutsche". "Novemberrevolten" är en
liten episod i denna tvekamp. Längst har kanske Moeller van den
Bruck gått, då han förklarat: "Det var nödvändigt att vi förlorade
kriget för att vi skulle kunna vinna revolutionen."
Det är väl främst genom det ovan skisserade resonemanget, som
man sökt giva den nationalsocialistiska ideologin en direkt
anknyt-iiing till gamla tyska traditioner inom det historiska skeende, där
t. ex. Luther, Fredrik den store och Bismarck beteckna viktiga
skeden. Hitler är deras rättmätige arvtagare, och för snart sagt varje
nationellt färgad programpunkt har man sökt finna förebilder inom
deras livsverk. Världskriget är den sista kraftinsatsen från det gamla
Tyskland. Det faller för en "Dolchstoss von Hinten", utövad av de
marxistiska partiernas ledare. Först med Hitlers makttillträde
kommer arvet åter i rätta händer.
Jag har dröjt vid nationalsocialismens syn på november
revolutionen för att därmed i någon mån kunna klarlägga vilken betydelsefull
agitatorisk verkan detta dolkstötsbegrepp haft, när det vänts mot den
tyska socialdemokratin från såväl nationalsocialismen som
huvudsakligen militärt orienterade tyska högerkretsar.
Det är, som jag här skall visa, inom dessa sistnämnda som
begreppet skapats. Med den nationalsocialistiska ideologin blev det
visserligen införlivat på ett tidigt stadium, men kom till sin stora betydelse
först då det militära inflytandet vuxit inom partiet, alltså mot slutet
av 1920-talet. Det är i viss mån betecknande, att i det federska
partiprogrammet av 1919 icke en gång ordet dolkstöt förekommer. Hitler
använder dock bilden — direkt eller indirekt — i sina tidigare tal
och i Mein Kampf. I det sistnämnda arbetet skriver han sålunda bl. a.:
"Kejsar Wilhelm II var den förste tyske kejsare, som räckte
marxismens ledare handen till försoning, utan att ana, att dessa skurkar äro
ärelösa. Medan han ännu tryckte deras ena hand, sökte den andra
redan efter dolken." I talen kort före revolten i Miinchen den 9 nov.
1923 — femårsdagen av revolutionen — återfinner man uttrycket åter
och åter. Så säger han den 5 september: "Då fronten verkligen
började komma under revolutionärt inflytande, då hade redan vänstern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
