Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 5 nov. 1939 - Svanberg, Victor: Är diktaren asocial?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄR DIKTAREN ASOCIAL?
Av VICTOR SVANBERG.
Hur kommer det sig att sedan Strindbergs dagar ingen svensk
skönlitterär författare satt alla sinnen i brand — till vänskap eller till
fiendskap? Nog har det också närmare vår egen tid och i våra dagar
inträffat, att en roman eller en diktbok för en månad eller två varit ett
första klassens samtalsämne. Men intresset har svalnat fort nog, och
boken har ställts på hyllan med högaktning och likgiltighet. Vår tids
halvintresserade bokpublik kan knappast göra sig en föreställning om,
med vilken intensitet, vare sig beundrande eller hatfull, även olitterärt
folk kastade sig över en bok av Strindberg på 1880- eller 90-talet, En
föga läslysten gymnasist relegerades för att han haft Giftas gömd i sin
pulpet; en gammal prästman med svarta kläder och svarta rader av
postillor beställde den ångrande fritänkarens Inferno.
Ett svar på den uppkastade frågan är att skönlitteraturen spelar
mindre roll nu än förr. Vi ha inte tid och ro att läsa — det händer
för mycket runt omkring oss. Delvis är detta sant, men blott delvis.
Jag vet inte hur långt tillbaka man skulle gå för att finna en
tidsperiod, som inte ansåg sig full av spänning och oro. Och dessutom
har läslusten bevisligen ökat sedan 1800-talet. Man läser mer än då,
även om man läser slöare.
Här inställer sig ett annat svar: läsa vi slött beror det på att vi ha
slöa författare. Ge oss en författare som förstår att gripa, så lova vi
att bli gripna. Den som gjorde en litterär revolution med Röda
rummet 1879 var ett geni, men var är geniet av 1939?
Det medgives att Strindberg var ett geni, om också ett ovanligt
grumligt sådant, och att genier inte växa på trän. Men växa göra
de, som allt annat levande. Genifröna flyga med vinden — ingen vet
deras banor, men geniernas jordmån kan man bereda — eller förstöra.
På sätt och vis äro vi nuförtiden mycket tillmötesgående mot
diktarna, mer än på Strindbergs tid. De få välja vilka former de vilja
— fri vers och bunden vers räknas som lika god poesi, och hejigt
brottmålsreportage såväl som den mest subtila psykologiska analys
accepteras som prosakonst. Också i ämnesvalet ha författarna stor frihet.
Unga och gamla, rika och fattiga, bra och dåliga människor få ostraffat
beskrivas och dissekeras, men ett förbehåll göres, ett tyst förbehåll
men därför inte mindre strängt. Författarna böra avhålla sig från att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
