Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 5 nov. 1939 - Svanberg, Victor: Är diktaren asocial?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
638 Victor Svanberg
ej behöva erinras om, längre än sina yngre proletära olyckskamrater
i andra yrken stannat i eländet. Det har också varit ett stumt elände.
Först sedan lantarbetarna börjat organiseras, ha de också, om jag så
får säga, blivit litterärt medvetna. Mest äkta har deras trista liv tolkats
av Moa Martinsson och Ivar Lo-Johansson.
Egendomligt har det varit att bevittna, hur upptagandet av detta
samhällsproblem i skönlitteraturen framkallat alldeles samma protester
som äldre socialreformatorisk dikt väckt. Ivar Lo-Johansson har
bemötts som före honom Martin Kock, Strindberg och Almquist. Att
blott tio år förgått sedan industriarbetaren trängt in och accepterats
i skönlitteraturen, borde, tycker man, gjort kritiken varsam. Men tvärt
om tog man sig därav anledning utropa, att vi fått nog av
proletärskildringar. Att det kan finnas olika typer av proletärer, med olika
livsproblem, alla lika värda att skildras, föll inte dessa borgerliga
kritiker in. Män, som i sin ungdom gjort besök på herrgårdar, stodo
upp och vittnade, att statarna visst inte hade så mycket smuts, löss och
lungsot som Lo-Johansson påstod. De visste det, dessa stadsbor, de
voro ju sakkunniga från herrgådsfönstren. Andra medgåvo, att
statarna kanske hade det så dåligt, som deras skildrare sade. Men var
det verkligen konst att skildra dessa trivialiteter i en tjock roman och
i novell efter novell? Den frågan kan mötas med en motfråga.
Varför skola speciellt höga krav på konstnärlighet ställas upp just när
en författare tar upp ett nytt stoff? Borde man inte då tvärtom ställa
mindre anspråk? Det tar alltid tid, innan ett nytt stoff får en stil, som
passar det.
★
Diktaturländernas propaganda har på sina håll givit välkommen
anledning att misskreditera all social och politisk diktning. Så har
Max Eastman gjort. I själva titeln på en bok om sovjetrysk
skönlitteratur har han angivit, vad han ogillar hos den; boken heter "Artists
in uniform’’. Att uniformiteten, likriktningen, är en stor fara för
diktens liv, det är utan tvivel riktigt. Jag har redan sagt, att ingen
stor dikt skapas utan att dess syfte varit en personlig angelägenhet hos
diktaren. Om man, som vanligen sker, med propaganda menar en
individerna påtvingad, utifrån dirigerad åsiktsbildning, så är givetvis
propaganda artskild från spontan konst. Men ett politiskt syfte, som
individen helt gjort till sitt eget, är en fullgod drivkraft i diktens värld.
För övrigt kan mot Eastman invändas, att varje samhälle, inte minst
de anglosaxiska borgerliga samhällena, skaffat sig medel att åstad-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
