Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 5 nov. 1939 - Litteratur - Haxey: Tory M. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
653 Litteratur 654
Simon Haxey: Tory M. P. Gollancz. London 1939.
Det torde väl -knappast finnas något politiskt parti, som kan blicka
tillbaka på så ärevördiga traditioner som den engelska konservatismen.
Bättre än på de flesta andra håll har högerpartiet i Storbritannien
förstått att hävda och utbygga sina positioner. De engelska konservativa
har vetat att smidigt anpassa sig efter händelsernas ofch konjunkturernas
växlingar. Trots denna anpassningsförmåga har emellertid det
konservativa partiet likväl i åtskilliga avseenden kunnat visa upp en enastående
kontinuitet i sin utveckling. Om man jämför partiets ledning nu och t. ex.
i mitten av förra århundradet, skall man finna, att likheterna är
förbluffande stora. Det konservativa ledarskiktets sociala sammansättning
har icke förändrat sig särdeles ,mycket under de senare årtiondena;
forti-farande rekryteras partiets representanter i regering och parlament från’
en mycket begränsad krets.
Denna exklusivitet hos det konservativa partiet har nyligen fått en
ganska intressant belysning i ett arbete, som en radikal engelsk
samhällskritiker, Simon Haxey, släppt ut i bokmarknaden. Haxeys bok är starkt
polemisk till sin syftning: den vill söka påvisa den klyfta, som gapar
mellan den engelska väljarkårens övervägande flertal och det tunna skikt,
ur vilket den nationella regeringens anhängare i underhuset rekryteras.
Men trots den polemiska uppläggningen tillfredsställer författarens
bevisföring alla krav på sträng saklighet. Haxey stöder hela tiden sina
uppgifter på ofrånkomliga fakta. »Who is Who», »Directory of Directors»,
adelskalendrar och släkttavlor är de arsenaler, från vilka han hämtar sina
vapen mot den konservativa underhusgruppen.
De första kapitlen i sin bok ägnar författaren åt en detaljrik
undersökning av tories’ (till vilka han även hänför medlemmarna av
national-liberala partiet och nationella arbetarpartiet) förbindelser med storfinansen
och industrin. Här hemma brukar ju högern ofta beklaga sig över att
.näringslivets män är så svagt representerade i de politiska organen.
Några dylika klagovisor kan tydligen icke de engelska åsiktsfränderna
stämma upp. Praktiskt taget alla landets större banker och finansinstitut
— däribland också Bank of England — har någon av sina
styrelseledamöter i underhuset, och även de större industriföretagen är mycket
talrikt företrädda. Icke mindre än 181 av de 415 regeringsanhängarna i
House of Commons eller ungefär 2/5 av samtliga är sålunda ledamöter i
bolagsstyrelser; sammanlagda antalet styrelsemandat är 775. Till detta
får man emellertid lägga, att nästan alla de konservativa
parlamentsledamöterna är innehavare av i regel betydande aktieposter. Icke minst är
detta fallet med regeringens medlemmar, som ehuru de icke får inneha
styrelsemandat i bolag, likväl i stor utsträckning är intimt lierade med
.storkapitalet. Samtliga de tre senaste konservativa premiärministrarna
hade sålunda innan de övergått till politiken stått i spetsen för någon
större industriell rörelse.
Ännu starkare framträder överklassprägeln hos den konservativa
un-derhusgruppen, om man tar i betraktande dess relationer till aristokratin.
Adeln har visserligen i Storbritannien undergått en ständig förnyelse, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
