Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1940 - Gårdlund, Torsten: Kriget och de sociala reformerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kriget och de sociala reformerna
petensvillkor att ur sakliga synpunkter verka hämmande. Och ju flera
dugande krafter, som utbildas inom folkbildningen eller inom
intresseorganisationernas skolor, desto mer odemokratiska komma nuvarande gränser
att te sig. I anknytning till de större demokratiseringsfrågorna är detta
problem värt uppmärksamhet.
Frågan om olycksfall i arbete, som analyseras i en uppsats av prof.
Dahlberg i detta nummer, borde vara en ständig reformfråga. Man har
här ett samhällsproblem, vars allvar är särskilt slående därför att det
gäller människors liv eller arbetsförmåga. Det kan erinras om, att var åttonde
arbetare varje år drabbas av olycksfall i arbetet. En tredjedel av de
invaliditetsfall, som varje år inträffa hos personer under 50 år i vår befolkning,
betingas av olycksfall i arbete. Det är vidare ett faktum, att antalet varje år
genom olycksfall förlorade arbetsdagar är omkring tio gånger större än
antalet genom arbetskonflikter förlorade arbetsdagar — även under stora
konfliktår. De som sörja över de stora ekonomiska förluster, som skapas
av strejker och lockouter, borde när det gäller olycksfall i arbete ha ännu
rikare fält för sitt reformintresse.
Om någon åtgärd ur folkhushållets synpunkt är räntabel, är det den
som förhindrar olycksfall i arbete. De utgifter, som varje år drabba
företagen och de enskilda genom olycksfallen, ha uppskattats till 100 miljoner
kronor. Detta är en stor summa: den motsvarar ungefär det sammanlagda
årliga produktionsvärdet inom två så betydande områden som
kullager-och separatorindustrierna. Innan man når den punkt, dä utgifterna för
mot olycksfall förebyggande åtgärder överstiga de genom åtgärderna
gjorda besparingarna, är det uppenbarligen meningslöst att anlägga
besparingssynpunkter på frågan. Och denna punkt kan ännu icke skönjas.
När man diskuterar fortsatta reformer, måste man minnas, att mycket
betydande åtgärder beslötos vid 1938 års riksdag: dels skärptes vissa
bestämmelser i lagen om olycksfall i arbete, dels förstärktes
yrkesinspektionens personal — bl. a. blev antalet yrkesinspektörer av olika slag nära
nog fördubblat. En ytterligare effektivisering av själva yrkesinspektionen
kan därför icke tänkas innan man fått erfarenhet av den senaste reformens
verkningar. En förbättring av den kommunala tillsynen, som f. n. icke
fyller måtten, är visserligen en aktuell reform. Denna skulle bäst ske
genom att den frivilliga tillsynen slopades och dess uppgifter överflyttades
till statliga befattningshavare. Även om detta troligen skulle vara en
räntabel åtgärd, måste man väl räkna med att de nödvändiga utgifterna ur
vanliga budgetsynpunkter skulle te sig alltför förskräckande för de flesta.
Vissa andra delar av arbetarskyddslagstiftningen hänskötos år 1938 till
6 utredning. Den kommitté, som fick uppdraget att verkställa en översyn
Tiden 1 . 1940
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
