Tiden / Trettioandra årgången. 1940 / 25 (1908-1940) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1940 - Tingsten, Herbert: Problem i svensk demokrati I. Vår parlamentarism

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Problem i svensk demokrati I

Prof. Tingsten kommer i en serie artiklar att behandla förslag och problem rörande den parlamentariska demokrati, som na i två decennier utmärkt det svenska statsskicket; till den rent faktiska framställningen sluter sig en diskussion av de föreslagna reformernas förmåga att leda till avsedda resultat.

Herbert Tingsten

Vår parlamentarism

Med parlamentarism mena vi ett regeringssystem, enligt vilket den grupp
av personer, som faktiskt utövar den styrande makten, bildas med ledning
av i representationen rådande meningar och är tvungen ätt avgå, då den
kommer i mera bestämd motsättning till representationen; då riksdagen
består av två kamrar, kan den parlamentariska ansvarigheten gälla den ena
eller båda dessa avdelningar. Man har inom statsvetenskapen diskuterat
tidpunkten för parlamentarismens inträngande i vårt land. Det har genom
nyare undersökningar klarlagts, att vissa tendenser, som kunna kallas
parlamentariska, förelågo redan under 1800-talet: i allt högre grad blevo hänsyn
till riksdagen av betydelse vid regeringsbildningen, och konungens reella
inflytande pä statsstyrelsen minskades. Icke förrän i början av 1900-talet
utformades emellertid, främst av den liberale ledaren Staaff, det
programmatiska kravet på parlamentarism, och det fördes till seger genom
vänsterpartiernas samverkan under dten följande tiden. Staaffs båda ministärer
1905—1906 och 1911—1914 kunna betecknas som parlamentariska försök.
Men först den liberal-socialistiska regeringens bildande i oktober 1917 och
den därpå följande demokratiseringen av representationen medförde
systemets definitiva seger. Regeringsväxlingarna ha sedermera bestämts av
riks-dagspoHtiska förhållanden, alla större partier ha godtagit den
parlamentariska principen och exökutivmakten har i realiteten övergått till statsrådet,
medan monarken tjänstgör som regissör vid regeringskriser. Ingen
författningsändring har här, såsom i vissa andra länder, stadfäst det nya systemet
men detta har likväl kommit att framstå som en av grundvalarna för det
svenska statsskicket.

Koalitionsministären Edén stödde sig på en majoritet i andra kammaren

25

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>